Det började med ett möte om ett nytt kulturnätverk som Konstmuseet vill initiera. Ett tiotal personer hade kommit, varav flera kulturtjänstemän. Slutsatsen blev, om det nu blev nån, att två tjänstemän skulle starta en facebooksida som ska bli det nya nätverkets mötesplats.
Men sen blev det desto mer spännande. Vi fick höra en rasande innovativ och fräsch konsert med The Aleatoric Chamber Ensemble: Den består av My Eklund, kontrabasblockflöjt, Per Gärdin, saxofoner, Daniel Borgegård Älgå, basklarinett, Lars Bröndum, live-elektronik & theremin. Vilken musik vi fick höra den här kvällen. All musik är väl abstrakt. Men den här var abstraktare. Eller var det konkretare den var. Den lät sig i alla fall inte fångas i ordens nät. Det är alltid särskilt intressant när konsten skiter i de vanliga konventionerna och traditionerna.
De framförde verket Aleatoric Hymns av bandmedlemmen Lars Bröndum. Han är en välmeriterad kompositör, och musikteoretiker. Jag älskar namnet på hans doktorsavhandling: ”Formations for Chamber Orchestra and An Analytical Study of Voice Leading and Pitch Class Set Structure in György Ligeti’s Kammerkonzert für 13 Instrumentalisten”. Jag har inte tagit del av den men jag tyckte att jag fick bra kontakt med hans musik ändå, utan teoristöd på tyska.
Namnet på verket Aleatoric Hymns kräver (som så ofta med samtidskonstverken) en förklaring. Aleatoric kommer från det latinska namnet för tärning. Det pekar på det faktum att en sådan komposition vill ha slumpen som en del av helheten. Man koncentrerar sig inte som klassiska musiker på att hålla sig strikt till manus och stänga allt annat ute. Här är det litet tvärtom. Allt som händer är möjligheter som välkomnas. Det kan vara improvisatoriska inspel från någon musiker. Eller vad som i vanliga fall kallas missöden. Det innebär att några sådana definitionsmässigt inte förekommer inte här. Och det är ju ett av den verkliga konstens kännemärken; det som är fel blir rätt om det hanteras på rätt sätt.
Bröndum säger sig med det här verket ha komponerat nya anti-nationalistiska aleatoriska hymner för alla länder i världen. Fattar jag det rätt (om det nu finns något rätt eller fel här) är Idén att reagera på den nationalism kompositören tycker sig observera ha vuxit sig starkare under pandemin.
Kompositören har gjort ett verk som är en ironisk kontaminasammanblandning och rådbråkning av nationalhymnerna som han menar typiskt är uppbyggda efter samma formel och musikaliska grundschabloner. På fackspråk kan musiken tydligen beskrivas så här: ”Bröndum arbetar ofta med interaktion mellan akustiska och elektroniska instrument och hans musik utforskar gränslandet mellan noterad musik och improvisation. Kompositionerna struktureras runt cykliska förlopp, ostinatoliknande gester och mikrotonala kluster.”
Alltnog det är bättre att lyssna och lägga facktermer och märkvärdisering åt sidan. Sådant behövs inte inför en så häftig musikföreställning som denna. I fonden bakom musikerna projicerades bilder. Jag kände igen flaggor. Och så var det bilder på musikerna när de spelade en annan gång. Och så, kanske som en anknytning till det samtal som föregick konserten ett magnifikt spindelnät.
Jag har svårt att beskriva musiken. Den var en blandning av akustiska blåsinstrument och Bröndums elektriska apparater. Det var rytmiskt utan beat. Stundtals melodiskt, fast utan melodi. Och just det där att jag inte fick tag i musiken med min förförståelse eller musikaliska referenser eller ord, det var det som var så bra. Där var musiken och den var sig själv nog. Den tog hela ens uppmärksamhet helt i anspråk. Och det är ju jakten på sådana upplevelser som gjort att jag sökt mig till konsten. Och här fick jag dem i rikligt mått.
Det fanns ett engagemang bland musikerna som smittade och engagerade. När Bröndum spelar live använder han ett modulärt analogsystem, en Theremin och en laptop med mjukvaran Max/MSP, läste jag. Man ser och hör honom pilla och vrida på en låda det går sladdar ifrån. Och så lät han sin Theremin ljuda genom att låta händerna röra sig runt dess magiska pinne. Thereminen är väl mest känd (utan att vi visste om det) från Beach Boys Good Vibrations. Mot, och med, dessa maskinvärldens ljud klingade de andra mera ”vanliga” instrumenten. De blev varandras teser och antiteser. Vanliga och vanliga förresten. För första gången i mitt sjuttiotreåriga liv såg och hörde jag en kontrabasblockflöjt. Vilket häftigt instrument, här med kontaktmikrofoner som gjorde att My Eklund kunde trumma med fingertottarna, smeka fram ljud och blåsa i flöjtmunstycket. Till det både fina och häftiga tonflöden från saxofoner och basklarinett.
Suverän Konsert!
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Skövde Konstmuseum den 23 september 2021
Aleatoric Hymns
Av: Lars Bröndum
Med: The Aleatoric Chamber Ensemble, My Eklund, kontrabasblockflöjt, Per Gärdin, saxofoner, Daniel Borgegård Älgå, basklarinett samt Lars Bröndum, live-elektronik & theremin.
Programmet var en del av Skaraborgs GIBCA Extended-vecka
BoBorg.se 