En fullmatad kulturdag i Folkets Hus, Lidköping

I Folkets Hus har Lidköping ett kulturhus av rang. Det är alltid något intressant i kulturväg på gång där.

Det som hände lördag den 23 oktober var suveränt. Den lördagen hade rena kulturfestivalprogrammet. Där fanns högintressanta programpunkter hela dagen och kvällen på ett sätt som borde vara förebildligt för andra kulturinstitutioner. Här lämnades inget åt slumpen. Man kunde till och med börja med att käka en värmande soppa om man ville vara fulladdad med energi innan det stora kulturkalaset satte i gång.  Utomhus till att börja med.

Klockan 12 och trettio startade man med ett utropstecken! Folkets Hus balkong fick bli utomhusscen och Stenportsplatsen åskådarplatsen. Där fick vi möta lidköpingsbördiga sopranen par exellence Regina Fredriksson. Och vi fick ta del av ett nytt och spännande framträdande av henne som värmde gott den kyliga dagen.

Hon framförde ett fint sammanhållet och hopkomponerat collage av folkmelodier. Hon laddade dem med all den energi, känsla och inlevelsefulla dramatik som är hennes signum. Vi som följt hennes framträdanden på hemmaplan känner henne som en sångerska som med stort artisteri tolkat romantiska sånger. Jag har haft stora musikupplevelser av hennes sång och hört henne ladda varenda stavelse i sångerna med både skönhet och känsla.

Det stycke hon framförde här var annorlunda. Hon började med en variant av kulning som direkt tog tag i vår uppmärksamhet. Det var ordlösa melodiska slingor med stort omfång och dynamik. Sedan fortsatte hennes program med att hon inkorporerade kända sånger. Hon gjorde dem verkligen till sina egna i det här även totalt sett mycket personliga verket. Hennes utspel var även fysiskt med dramatiska gester som förstärkte den musikaliska laddningen. Jag upplevde att Regina Fredriksson släppte loss mer än i ”vanliga” fall då hennes koncentration på sången ofta fått henne att avstå från gester och fysisk utlevelse. Även i den här mera performativa gestaltningen faller sig det naturligt att sammanfatta med att än en gång utbrista i ett: ”Imponerande artisteri!”

Så kunde vi gå in i värmen. Därinne i Folkets Hus ett par trappor upp var det vernissage av en utställning med teckningar av Elisabet Apelmo och video av Marit Lindberg. Elisabet Apelmo är konstnär och sociolog, och arbetar med bland annat teckning, video och performance. Här visars ett stort antal blyertsteckningar. Hon arbetar här i en narrativ föreställande stil. Tre större bilder visar personerna kring en svept kista. Det är en förtätad situation. Personerna står som solitärer. Sorg är en känsla som bara går att dela på ett allmänt plan. Sin egen är man själv med.

Hon visar också en serie teckningar med blommor som motiv, utan rum eller miljö. De sägs visa karaktärerna hos människor hon mött.

Marit Lindberg arbetar med video- och performancekonst. Här visar hon två videoverk. Man kan gå in i en liten kiosk, sätta på sig hörlurar och ensam möta ett antal personer, själva fotografer, som reagerar på och kommenterar att de blir fotograferade. Den där känslan av att bli besvärad och spänd i mötet med någon annans kamera känner man igen. På den yttre bakväggen på det där rummet visas en loop av bilder från något som verkar vara en asiatisk stadsmiljö. Ingen bryr sig om kameran. Och jag har svårt att förstå poängen.

Vi kan se Elisabet Apelmo och Marit Lindberg tillsammans utföra sin performance Blod, svett och klåda på Konstafton den 6 november kl. 20.

Sen fortsatte kulturaktiviteterna på Folkets Hus med dansteaterföreställningen YOUR BODY ISN’T JUST YOU. Efteråt får jag reda på att det är en föreställning om samspelet mellan människa och natur. Det visste jag inte, och förstod jag inte heller, när jag såg föreställningen. Jag citerar en beskrivning: ”Din kropp är inte bara du. Du är bebodd av kluster av bakterier och mikrober. Vad händer när vi accepterar att vi är natur och delar i en intrikat väv av virus, bakterier och svampar.”

Jag hade stort utbyte av föreställningen ändå. Den var mycket fysisk. Vi fick se en blandning av teater och rörelsekonst. Ibland med tal. Andra gånger fick kropparna tala med sina åtbörder. De agerande smorde in sig och kliade sig. Och utförde häftiga rörelser och dansliknande språngmarscher. Att de skildrade ett utsatt läge, ibland nästan desperat, blev man direkt varse.

Deras agerande skedde mot en fond av kamouflagenät och med knöliga kuddar som sägs ha likheter i form och mönster med mikroorganismer. Det blev en totalupplevelse. Det fanns inte en död punkt under den timme det pågick. Så fort man tyckte man var något på spåren bytte de spår. Deras agerande väckte sannerligen känslor som pendlade mellan (tragi)komik och plågad utsatthet. I början sa de att vi skulle följa med på en färd mot vår inre glädje. För mig blev det litet si och så med den resan. Men i den här föreställningen tycktes inget omöjligt omöjligt.

Det är en blandning av mim, fysisk teater smaksatt med koreografi och exstatiskt ryckiga rörelser. Ljud och ljus hade också viktiga roller för helhetsverkan. Jag kunde inte se en enda klyscha i den här högst egensinniga och originella föreställningen. Jo kanske en, när de spelade Leonard Cohens Anthem (i en märkligt ful mix). Det där om sprickan dör ljuset kommer in är den mest slitna klyschan i vår tid. Lars Gustafsson sa åtminstone att ljuset går ut genom den där berömda sprickan.

Men annars satt man där utan att ha någon nytta av sin bildning eller sina begrepp. För de fäste inte på den här föreställningen. Men det slog till med full kraft än då och aktiverade känslorna att ta språkets roll i tillägnelsen.

På scen fanns Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis som också står för idé och manus. Det var en märklig föreställning de bjöd oss på som inte lämnar en någon ro, varken när den pågick eller efteråt.

Eftersom de spelade Leonard Cohens Anthem kan jag sammanfatta och avsluta med ett par rader ur den som beskriver min omtumlande upplevelse:

”You can add up the parts
But you won´t have the sum!”

För dem som var hågade fortsatte den här kulturdagen på Folkets Hus med en eftermiddagsföreställning av Kristina Lundströms och Kristian Petris film Världens vackraste pojke.

Och kvällen kunde avslutas med direktsreamad opera från Metropolitan.

Det här var en fullmatad kulturdag på hög nivå på Lidköpings Folkets Hus.

BO BORG

Foto: Bo Borg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Folkets Hus Lidköping den 23 oktober
Sång: Balkongsång med Regina Fredriksson
Konst: Marit Lindberg, videokonst
Konst: Elisabet Apelmo, teckningar
Konstutställningarna pågår 23 oktober-6 november
Dansteater: Your Body Isnt Just You,
Idé, manus & medverkande: Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis
Scenografi & kostym: Nonno Nordqvist
Dramaturg: Samuel Ek Dramaturgisk rådgivning: Anne Hübertz Brekne Ljuddesign: Jonas Franke-Blom
Ljusdesign: Christofer W Fogelberg
Föreställningsfoto: Gustavo Perillo Nogueira
Producent: Andreas Luukinen
Produktion: ADAS teater & Kassandra Production
Publik: Många kulturintresserade och nyfikna hela tiden på de olika aktiviteterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s