100 SÅNGER – Skara skolscen

Jag har sett många bra föreställningar med avgångselever från Skara Skolscen. Många har varit bra, men det här är nog den vassaste. Det var ett par timmars teater av högsta klass vi fick se i lördags kväll.

De spelar 100 sånger av Roland Schimmelpfennig (f 1967). Han är en av Europas just nu mest uppmärksammade, nyskapande och hyllade dramatiker. Hans pjäs 100 sånger är högaktuell och hade urpremiär i Örebro för ett par år sedan.

Roland Schimmelpfennig är en oerhört produktiv dramatiker och författare. Hans pjäser spelas i över fyrtio länder. Hans dramatik kallas ibland för postdramatisk teater. Det är en beteckning på teater som tar andra vägar än den sedvanliga Ibsenska dramatiken. Det innebär (bland mycket annat) att hans pjäser inte bygger på traditionellt linjärt berättande. Här handlar det i stället om collage av olika tidsplan, associationer sammansatta i en hetsig klippteknik. Man kan se en pjäs som 100 sånger som ett antal bitar i ett pussel som liksom livet inte kan gå ut på ett vanligt sätt, helt enkelt för att det inte finns något vanligt sätt.

Föreställningen blev ett kraftprov och en imponerande bra föreställning av årets avgångselever på Skara Skolscen. De levererar allt man kan önska sig av en bra föreställning.  Både pjäsen och hur den framfördes tar andan ur en.

Det är ingen lätt uppgift de tar sig an. Det finns ingen traditionell tidslinje i pjäsen. Nu blir då blir nu igen i laddade scener som knappt tar slut förrän en annan börjar. Här är historien inte en, utan ett kalejdoskop av olika fragment ur olika liv som slumpens tombola för samman och sätter i relationer med varandra.

Man kan inte säga att pjäsen har någon handling. Händelserna kretsar kring en vanlig somrig morgon på en järnvägsstation. Passagerarna kliver på tåget. Fem minuter senare kommer katastrofen.  Men det är inte den det handlar om, utan livet innan.  Som Kjell Höglund skaldar… ”när livet är som närmast är döden som en handgranat.”

I den här pjäsen återkommer en rad poplåtar (det som i finkulturella sammanhang kallas sånger som i pjästiteln) som markörer och ibland karaktäristik av någon person. Och liksom popsånger kan koncentrera en känsla direkt och utan omsvep gör scenerna här i pjäsen det. De är korta, snärtiga och effektiva som den goda popen. Musiken återkommer med olika betydelser i handlingen. Bette Davis Eyes är som ett omkväde. En textanalys av texten ger ingen extra förståelse eller ingång till pjäsens skeende. Men vem analyserar låttexter nuförtiden. Låten blir en tunn tråd som för samman det osammanhängande. Det finns många andra hits som dyker upp som adderar färg och egenskaper till vissa personer och situationer.

Lika olika som popsångerna är så också de olika personerna i pjäsen. Och här finns ingen kronologi. Allt sker i ett utdraget nu. Och nu kan ju vara alla tider.  Det finns ingen sammanhängande berättelse, men ändå hänger allt samman. Disparata trådar vävs samman till en enhet som minst av allt är en helhet. Så är ju livet och så måste teater också vara. I bra teater är allt möjligt, även det omöjliga.

De unga skådespelarna gör alla gedigna insatser. Regin av Björn Sjöquist fungerar klockrent. Dock med ett undantag. Varför ska alla skådespelarna hyperventilera långt om länge efter smällen? Reagerar alla lika? Man behöver inte skriva oss på näsan. Litet fattar vi själva. Men det är precis i början och sedan blir det desto bättre teater. Här låter man aktörerna komma till sin rätt och var och en göra sin insats som bidrar till den starka u8pplevelsen. Jag uppfattar att i den här pjäsen ska inte skådespelarna gestalta ett färdigt jag utan vem man blir i olika oväntade situationer. Det finns ju inget jag i bestämd form singularis. Här får vi stöta på personer i olika predikament.

100 sånger är en pjäs som innehåller alla känslor och stämningar, från förälskelse till skilsmässa. Att skådespelarna gör det så trovärdigt inger respekt och tillförsikt.

Bara ett exempel på hur bra de här unga skådespelarna redan kan sitt teaterhantverk. Ellen Linder gråter drabbande med öppet ansikte utan att sätta händerna för ansiktet eller vända sig bort. Det kan bara de bästa, om ens dom.

”Den stora utmaningen är att göra konst till något som kan öppna upp för nya perspektiv”, sa Roland Schimmelpfennig i en intervju. Det gör den här pjäsen i den här utmärkta uppsättningen.

Den här kvällen var de blivande proffsen från Skara Skolscen proffs ut i fingerspetsarna.

BO BORG

Foto: Bo Borg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Skara Skolscen
100 SÅNGER (recensionen avser premiärföreställningen den 20 november)
Roland Schimmelpfennig, översatt av Ulf Peter Hallberg
Regi: Björn Sjöquist
I rollerna: Dahlia Momiyama, Edgar Lindblom, Elesine Nauclér, Ellen Linder, Emilie Äärlaht, Felicia Sjöström Nilsson, Filip Egelrud, Jonatan Wedberg Kilnäs, Miranda Eriksson Thulstrup, Molly Larsson Andrén, Nora Olsson Gärd
Publik: utsålt

Kommande föreställningar: 24, 26, 27 november och 1,3,4 december 2021


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s