Dolly Parton & Kvinnorna som levde hennes låtar – Sarah Smarsh

”Just because I’m blond
Don’t think I’m dumb
‘Cause this dumb blond ain’t nobody’s fool”

Dolly Parton står inte där man ställer henne. Hon har en svårslagen konstnärlig och affärsmässig kreativitet. Hon har gjort över 50 album. 160 miljoner plattor lär hon ha sålt. Hon är extremt produktiv som låtskrivare. Över 3000 låtar har det blivit genom åren. Hon har nominerats till 50 Grammys. Det råder inga tvivel om att Dolly Parton är en av vår tids allra mest gångbara och framgångsrika artister.

Hon har vunnit den stora publiken. Har väl aldrig varit en kritikerfavorit. Tills nu, när varenda kulturkofta och finkulturknutte plötsligt ”alltid har älskat” Dolly. JoJo. Varför har vi i så fall inte hört det förut på kultursidor och i P1.

Själv har jag som americanadiggare alltid haft ett kluvet förhållande till hennes musik. En döv, och jag också, kan höra att hon sjunger som en himlasänd. Hennes vibrato, fraseringen, inlevelsen i låtarnas texter och hennes enorma utstrålning går rakt igenom vinylen på ett drabbande sätt om man lyssnar. Men ofta blir det för tillrättalagt och slätstruket för min smak. Dolly har skrivit många bra låtar och hon sjunger dem ofta bättre än bra. Men de har trots det ofta gått in igenom mitt ena öra och ut genom det andra, som bra, men dock ändå, skval. Hennes senaste julalbum A Holly Dolly Christmas, för att ta ett aktuellt exempel, är rysansvärt i mina öron, soundtracket till en mardrömsjul. Övermåttet av kristyr dödar pepparkakan för, att ta en julmetafor.

Jag som gammal proggare tycker att hennes apparition ser plastig och konstgjord ut. Men vem är jag att ha synpunkter på hur folk klär sig!? Dolly skulle antagligen med rätta tycka att mitt sätt att klä mig ser helskumt ut. Var och en måste få bli salig på sin övertygelse. Dolly också förstås.

Hon har berättat att hon som ett av tolv barn i en tvårummare i extrem och genomgrå fattigdom drömde om att få ha lika färgstarka kläder, så stort hår och så höga klackar som hororna. Och nu har hon det. Och hon vill ha det.

Men all plastikkirurgi, allt löshår och fyllnadsproduktena gör att hon verkar helt konstgjord. Det är förstås hennes val och sak. Genom all den glittriga ytligheten låter hon rakt igenom äkta.

”Parton sexualiserade inte sig själv som en ”slampa” för att hon sökte gillande från män, utan genom att sexualisera sig själv tog bort kontrollen från män som annars hade gjort det åt henne”, skriver Sarah Smarsh i nya boken Dolly Parton & kvinnorna som levde hennes låtar. För mig låter det som att nån dricker gift för att slippa bli förgiftad. Men det verkar fungera (kanske som ett verksamt serum) för Dolly. Sånt förstår inte jag, men det verkar hon själv göra och det är väl huvudsaken.

Sarah Smarshs bok har öppnat mina öron och mitt sinne. Och jag har börjat lyssna på allvar, inte minst på hennes sjuttiotalsalbum och de låtar Sarah Smarsh skriver om. Och då finns det mycket bra som liksom kommit bort för mig i massproduktionens glittriga flöde.

Sarah Smarsh

Flera av Dollys sånger handlar om unga kvinnor i fattigUSA. Tonårsmorsor som blir patriarkatets offer när de står på bar backe när de blivit på smällen och svikna och förlorat sin ungdom och sin framtid.  De söker inte som medelklasskvinnorna tröst och förklaringar i feministiska teoriböcker utan i countrylåtarna i skvalet. I Dollys låtar känner de att de möter nån som vet hur det är och förstår. De hör sånger som bekräftar deras livserfarenheter.

”I min familj var countryn först och främst ett språk bland kvinnor. Det var så vi pratade med varandra på en plats där känslor inte diskuterades”, skriver Sarah Smarsh. Det fina med hennes bok är att hon själv har personliga insikter i det Dolly sjunger om. Hon har egen erfarenhet av det amerikanska mans- och klassamhället. Hennes klassresa har också fört henne till de akademiska feministiska teoriernas värld. Men hon har sina rötter och känslor kvar i fattigUSA och hos kvinnorna som lever Dollys låtar. Hon föredrar erfarenhet framför teorier.

Partons första hitt på stora RCA ”Just because I´m a woman”, 1968, belyste könens olika moraliska måttstockar. Mannen är en playboy, kvinnorna han låg med fick en moralisk skuld, nedsvärtning och nedvärdering.

”My mistakes are no worse than yours
Just because I’m a woman”

En låttext som den var lika revolutionerande som de feministiska skrifter och pamfletter som kom i teoriböcker menar Sarah Smarsh. Fast i mycket bredare folklager.

Samma sak med filmen 9 to 5 från 1980. I en av huvudrollerna spelar Dolly sekreterare som får nog av sin lystet tafsande chef och skrider till motattack. Det var sprängstoff i USA på den tiden. Enligt Sarah Smarsh visade den filmen och Dollys rollfigur att ”Det går så klart att älska matlagning, bära högklackat och göra alla möjliga stereotypiskt ’feminina’ saker och vara precis lika mycket feminist för det.”

Dolly visste att enda sättet för en fattig flicka att vinna något i livets spel är att spela det.

Sarah Smarsh är inte musikexpert. Det visar sig vara en tillgång här. Hon ser mer på låtarnas effekt i samhället än till låtproduktion och influenser.

Det är intressant att få bilden av Dolly som en aktiv samhällsmedborgare som använder sin enorma förmögenhet till många bra saker. Hon bekostar ett program där alla barn som anmäls får en bok i månaden. I hennes eget hem fanns bara bibeln. Hon har också skänkt stora belopp för att utveckla ett Coraonavaccin. Och gjort stora sociala insatser för drabbade människor i sitt fattiga Tennessee.

Tänkvärt citat i juletid

Jag gillar den här boken. Den vänder blicken mot samhället och tar musik jag gillar på allvar. Och ger nya dimensioner, fulla av inlevelse och värme, till Dolly Partons person, hennes låtar och dem som lever dem.

Bo Borg


Dolly Parton & Kvinnorna som levde hennes låtar
Författare: Sarah Smarsh
Översättning: Erik Macqveen
Omslag: Lotta Kühlhorn
Förlag: Natur&Kultur
ISBN: 978-91-27-17450-4


Här en spellista med mina 6 bästa Dolly Partonlåtar. Svårt att hitta sex fast det finns så många att välja bland:

Och några videor från You Tube

En från back in the day:

Som en av countryns tre bästa röster och harmonisångerskor:
https://www.youtube.com/watch?v=wWEQDyrbphE

Nutid, still going strong:

Och en om det Covidvaccin hon sponsrat:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s