Ragnarök – Göteborgsoperan

Jag är glad och tacksam att jag kunnat se Wagners Nibelungens Ring på Göteborgsoperan. Det är första och enda gången jag sett dem live (tre av de fyra för att vara exakt, Siegfried livestreamades p g a pandemin, och opera på TV funkar inte för mig).

Min huvudsakliga musikaliska referens till verket är min vällyssnade och slitna CD box med inspelningar av hela Ringen med Berlinfilharmonikerna under Herbert von Karajan och sångarna ur den tidens absoluta elit. Erkänd toppkvalitet. Men ändå. En liveupplevelse, som den på Göteborgsoperan är svårslagen när det gäller all musik, och särskilt opera. Opera ska vara live om den ska klicka i alla boxar!

Jag har ägnat mycken tid åt Ringen. Överväldigats av musiken. Men jag har (ännu!?) inte upplevt det kvalitativa språnget när verket transcencderar, en upplevelse många talat om när det gäller Ringen. Inte av min inspelning. Och jag fick den inte av uppsättningen på Göteborgsoperan.

Men det sagt vill jag säga att Göteborgsoperans uppsättningar gett mig musikaliska och konstnärliga upplevelser utöver det vanliga och de föreställningar jag upplevt lämnat mig djupt tagen.

Ragnarrök – Daniel Brenna, AnnLouice Lögdlund

Det är förstås först och främst musiken. Det är ett överväldigande melodiskt flöde och klangmassor som kan försätta berg. Den är dramatisk och dynamisk, full av hisnande språng och överrakningar. Trots att Ragnarök är riktigt lång är det förvånansvärt få musikaliska longörer. Man får vara på tårna som lyssnare. Det händer saker hela tiden. Dirigenten Evan Rogister leder den eminenta hemmaorkestern upp till de höga musikaliska höjder musiken förtjänar. Man kan förlora sig i musiken.

Och musiken och det fina orkesterspelet gör att sångarna både tvingas och lockas till särskilt starka insatser. Och de tar vara på tillfällena den här kvällen.

Ragnarök – GöteborgsOperans Kör

Operans handling då?  Det är ett hopkok av olika gudasagor. Med en tjugohundratalsmänniskas referenser blir det exotiskt och långsökt. Operan tolkas ofta som en uppgörelse med och ett avståndstagande från hur kapitalismens hänsynslösa girighet driver oss mot katastrof och utplåning. Titeln Ragnarök alluderar ju på gudasagans idéer om jordens undergång. Problemställningen känns högaktuell. Men vilka dimensioner, än mindre djupdimensioner, ger en tillkrångla gudasaga vår tids ödesfråga. Visst handlar det om kärlek, svek, girighet och maktlystnad och andra starka, tidlösa och universella urkänslor. Men hur görs de angelägna och relevanta i Ragnarök?

Det enkla svaret är att det görs de inte. Figurerna har bitvis vår tids gångkläder. Men de slåss med svärd och spjut. Nu är vi för all del vana vid anakronismer i operatolkningar. Och det är skönt att det inte blir ett kostymdrama. Men det blir en världsfrånvänd och inomkonstlig upplevelse för mig.

Ragnarök – Mats Almgren

Det betonas att scenografi och dräkter har gjorts med särskilt stora miljöhänsyn, med hållbara material och återvinning. Det känns juste, men jag ser inte vad det tillför dramat. Inte direkt vad det drar ifrån heller.

Göteborgsoperan har besatt rollerna med många bra sångare. Tenoren Daniel Brenna gör Siegfried med bravur. Framför allt hans sång, men också hans spel fungerade mycket bra. Sopranen AnnLouice Lögdlund gjorde en imponerande insats inte minst i den långa slutscenens kraftprov där hon stundtals var magnifik.

Ragnarök – Daniel Brenna, Mats Persson

Mina personliga favoriter, Göteborgsoperans fina baryton Mats Persson och basen Mats Almgren var som klippta och skurna för sina roller. Inte minst Mats Almgrens mullrande tordönsbas fyllde hans gestalt med all den bråddjupa ondska som rollen kräver.

Aldrig har väl 5 timmar och femtio minuter gått så fort som den här kvällen på Göteborgsoperan. Tiden försvann, och det är högsta betyg.

BO BORG

Foto Lennart Sjöberg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Göteborgsoperan
Ragnarök, recensionen avser föreställningen den 12 december
Musikdrama i tre akter av Richard Wagner (1813-1883)
Dirigent: Evan Rogister
Regi: Stephen Langridge
Scenografi och kostymdesign: Alison Chitty
Ljusdesign: Paul Pynant
Rörelseinstruktör: Annika Lindqvist
Medverkande: Daniel Brenna, Mats Persson, Mats Almgren, Olafur Sigurdarson, Annlouice Lögdlund, Carolina Sandgren, Katarina Karnéus, Hege Høisæter, Katarina Giotas, Charlotta Larsson, Mia Karlsson, Frida Engström, Ann-Kristin Jones och andra
Publik: ca 75 % beläggning den 12 december
Spelperiod: 05 december 2021 – 9 januari 2022


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s