Gäsperday

Det är mycket om Paul McCartney i dessa dagar. Det har kommit en ny (lååååång) Beatlesdokumentär. Och på YouTube ger McCartney nu intervjuer om allt som har med Beatles att göra. Så skrivs historia. Och passar den inte skrivs den om nu.

För drygt tjugo år sedan skrev jag en text om den låt som vid sidan om Let it Be ses som Paul Mc Cartneys major epos. Min text var väl inte politisk korrekt då. Så minns jag rätt refuserades den på den stora tidning som annars tog allt jag skrev.

Men åsikten om Yesterday har jag än i dag. Vi får se om min nuvarande redaktör också refuserar.
Om inte så kommer texten här:

Yesterday, dumkonservatismens veliga självmål

När sviker man rockens ideal och livsavgörande attityd? Chuck Berry visste förstås: ”They take the beauty of the melody, until it sounds just like a symphony.” Och det är någonting helt annat det!

Ett klockrent typfall, eller säg skräckexempel är Beatles världsfarsot Yesterday från 1965.  Den har lockat smörsångare och plattnasare till tusentals versioner och strömmar än i dag ut ur radioapparaterna som en unken lukt av något man helst vill glömma.
Hur kunde en sån svensktoppskalkon släppas under ett rockbands gruppnamn. ”I don´t believe in Beatles” skrev John Lennon senare. Och man förstår precis.

Melodin är väl det mest uthärdliga. En barnvisa, enkel och lättnynnad.
Yesterday är känslosam på pekoralets gräns, men med en rolig text och sjungen med glimten på tungan kunde det ha blivit litet småkul. Man jobbade ett tag med titeln Scrambled Eggs där texten gick bland annat så här:
Scrambled eggs
Have an omelette with Muenster Cheese
Put the dishes in the
washbin  please
So I can clean the scrambled eggs

Tänk vad känslopjunk vi skulle ha sluppit om de valt den i stället.
Men nu skulle det bli finkonst, med den estetik som kan sammanfattas med orden ”vi päron sa svinskiten”.  Så nu sparades det inte på sötsakerna. Som om det inte räckte med en melodi som är som tio bitar socker i kaffet. Sedan sötades ytterligare med ett stråkarrangemang som får vanlig sirap att framstå som malört. Och så blev grunden lagd.

Det där med stråkarna blev en sjuka som var smittsam som pesten. Till och med Rolling Stones smetade sönder sin As Tears go By med blöt filt av smetiga stråkpålägg av yesterdaysnitt.
Lägg till det sången; en Paul McCartney som darrar lika anspråksfullt på rösten som Karlsson i Hemsöborna när han i en blandning av pretentiöst självutplånande och högdragen kvasifilosofi ska förklara vad kärlek är för en bonnpiga.  Weltschmertz är bara första bokstaven i förnamnet.

Men det är texten som är det allra värsta. Här har dumkonservatismen fått sin svanesång. ”I Believe in Yesterday”. Det var bättre förr. En spekulation i människans försiktighet och rädsla inför förändring.

Tvärtom är det ju så att utvecklingen går framåt genom trial and error. Man lär sig av misstagen och går vidare. Framåt!
Men McCartney förordar att dra säcken över huvudet och längtar sig tillbaka. Han predikar salvelsefullt backen som framåtskridandets växel. Visst kan nostalgin vara skön. Men den är lika effektiv som att kissa i byxorna för att man fryser. ”Yesterday all my troubles seemed so far away…” Visst, att krypa tillbaka i mammas mage vore naturligtvis en skön lösning när motvinden blåser upp. Men ärligt …

Men det är inte bara det han inte fattar. ”Why she had to go I don’t know…” Här är han helt trovärdig. Han fattar verkligen inte varför tjejen stack, men det gör alla vi som hört denna mesarnas självömkande och veliga självmål.”

BO BORG

Här är ett klipp med landsplågan

Här ett You Tube klipp med låten i en relativt uthärdlig version med texten Scrambled Eggs :

Red.
Har enbart lagt till några borttappade bokstäver och tagit bort några onödiga tomrum. Och får väl göra som de stora drakarna, om något kan orsaka debatt, lägga till: ’Skribenten svarar för åsikter i artikeln’.
Red.’s egna tankar om nostalgi går för stunden till BBC’s alla oerhört påkostade kostymserier och dess efterföljare världen över, även i Sverige. Vad gör de med oss?