Finns det en vackrare symbol än såpbubblan.
Att fånga en såpbubbla och stoppa den i fickan. Kan man tänka sig en finare bild av drömmars skimrande sårbarhet och bräcklighet.
I Carl-Einar Häckners föreställning För långt borta land är ett av hans trolleritrick att han blåser såpbubblor och inför våra häpna ögon kan fånga dem och stoppa dem i fickan. Vi vet att det inte går, men det gick. Vi såg det själva. Och det är det goda trolleriets essens.
Det finns andra sätt att skapa magi än att trolla. Man kan trollbinda med en historia. Carl-Einar Häckner har en ramberättelse till sina fingefärdighetsuppvisningar. Han gör en cabaret, med sång, dans (nåja, ett par steg i alla fall) och deklamation av egna texter. En liten dockteater fanns i ena hörnet också. Och associationerna, och sådana finns det många av, är lika oförutsebara som i drömmen. Och ibland känns den ickelogiken fullkomligt logisk.
Det gjorde att de två timmarna flöt på bra. Något borde han nog korta, men när jag tänker efter var det inget i showen som jag skulle vilja avstå ifrån.
Inledningen blev nog bättre än vad till och med Häckner kunde ha tänkt. Ett trivselskapande grepp (som jag gillar skarpt) har man på Folkets Hus i Lidköping, att någon går upp på scenen och hälsar välkommen innan föreställningen börjar. Nu kom en kille i Lidköpings teaterarrangörers gröna tröja upp på scenen samtidigt som Häckner skulle göra sin effektfulla entré. Förvirringen som uppstod verkade äkta och orepeterad. Och föreställningen fick på så sätt en annorlunda, men särskilt bra inledning.
Häckner gjorde sin förberedda entré genom att komma fram genom en målning som föreställde honom själv. Precis samma öppningsscen har Göteborgsoperans Champagnetårar (missa inte den när den kommer till Esplanadteatern den 6 mars). Antagligen för att den fungerar så bra.
Alltnog. Häckner berättade en historia om en gammal släkting i Jönköping som inspirerat honom att bli trollkarl. Hennes porträtt finns hela tiden på scen och hon återkommer i berättelsen.
Men ramberättelsen i all ära. Även fast det finns scenografi och några enkla scenografiska effekter får nog föreställningen ses som en ståuppcabaret. Inget av det som skedde på scen skulle ha varit lika kul med en stand in, helt enkelt för att ingen kan ersätta en personlighet som Carl-Einar Häckner. Han är och ser ut som sitt eget varumärke.
Till det yttre är han en charmig, litet kufig typ. Men Häckner är skarp. Det som verkar så spontant är välkoreograferat och genomregisserat. Det är därför det verka så gamängaktigt löst i köttet på det sätt som är hans signum.
Han sjöng några sånger. De liknar inte någon annans med impressionistiska kast mellan olika bilder och fraser. Men han sjunger levande liv i dem, även om de i mina öron inte känns särskilt omistliga.
Men det är helheten av sång, tricks och snack som är Häckners usp.
Man känner igen honom och hans manér direkt. Det är på något konstigt sätt som om även nummer man inte sett ger en igenkännandets glädje. Och glad blir man av Häckner.
Han har en positiv människosyn. Är nyfiken på drömmar, både sina egna och våra.
För mig var trots allt mysigt och småroligt snack ändå hans trolleritrix behållningen. Han åt upp över trettio rakblad och en trådbit. Sen drog han ut dem ur munnen prydligt monterade på snöret. Det går förstås inte. Men jag såg det med egna ögon!
Och han hade flera sådana läckra trick. Det där med att liksom plocka mynt ur tomma luften har jag sett i många andra sammanhang. Men Häckner fick det att kännas fräscht och spännande. Och det är det som är grejen.
Den här kvällen tillsammans med Häckner blev något alldeles extra.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Folkets Hus Lidköping, den 23 februari 2022
För långt borta land
Carl-Einar Häckner
Publik: Alldeles för få på en sån här toppföreställning
Arrangör: Lidköpings Teaterarrangörer
BoBorg.se 