Eurydike-en industribarockopera / Wermland Opera, Karlstad

Opera eller musikal? Vem bryr sig när det är så bra och vi bjuds musikteaterunderhållning som fyller alla sinnen. Utgångspunkten är den klassiska historien om hur Eurydike dör och hamnar i underjorden. Orfeus som älskar henne musicerar så bra att han blidkar gudarna så han får komma ner i underjorden och till och med får chansen att hämta upp sin älskade. Det finns dock ett villkor. När de ska lämna underjorden får Orfeus inte vända sig om och se på henne. I den mytologiska versionen är historien helt centrerad kring mannen. Men Eurydike då? Hans Eks och Linus Fellboms variant på temat flyttar i tidens anda fokus till henne.

Man kan säga att det handlar om att se och bli sedd, kärlekens odelbara kärna. När de ska lämna underjorden vill Eurydike att Orfeus ska se henne och inte bara den idealbild av henne som han älskar. Hon tar av bindeln från hans ögon och illusionen brister. På sitt sätt en parallell till syndafallet.

Den här föreställningen kallas industrirockopera i reklamen. Musiken är ett collage av musik av många vårtida och äldre. Det är mer eller mindre experimentell depprock ibland med gothdrag från 80 och nittiotalen av t ex Nick Cave, Iggy pop, Eninstürzende Neubauten och Joy Division.  Joy Divisions major epos Love Will Tear us Apart fungerar perfekt här och framförs två gånger i olika sammanhang. Den handlar om en relation där kärleken prövas och är dömd. Postpunken blandas med klassiker som Gluck, Offenbach och Monteverdi. Den här musikblandningen fungerade perfekt i mina öron och gjorde i de här tolkningarna den här föreställningen till en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Musikaliskt med sina vitala stilmöten är den här operan en klassiker. Det var stundtals ett ruskigt tryck i den rockförstärkta orkestern. Och sångarna blandade musikalvarianten av rock med mera operaskolad sång. Särskilt starkt var de många klangrika och många gånger suveräna stämsångpartierna.

Christer Nerfont och Edda Magnason 

De båda huvudrollsinnehavarna gjorde fina insatser. Edda Magnason var mycket övertygande i både spel och sång som Eurydike och Christer Nerfont gjorde sin popsångarOrfeus, som sig bör i den här föreställningen, till en självupptagen narcissist. AnnLouice Lögdlunds intensiva sång laddade och höjde känslotemperaturen och Ole Alexander Bang var en imposant dödsrikesvakt med sin mäktiga tenor och kraftfulla utstrålning.

Dräkter och masker var kongeniala till den här stilfulla stilblandningen. Och ljussättningen förstärkte och bidrog till att rätt stämning skapades både i livets och dödens rum.

Scenografin fungerade perfekt. I första akten ett kalt nästan fängelseliknande rum som stryker under Eurydikes instängdhet. I andra aktens underjordiska dödsrike var allt grått, skitigt och blött, där de döda plaskade runt i en grå sjö. Ja, allt var nyanser av grått. Miljön hade drag av Roj Fribergs apokalyptiska teckningar. Att Orfeus kom ner och sedan försvann ur underjorden via en takarmatur kändes onödigt kitschigt och apart. M en här fanns så många vitaliserande intertexter så varför inte en blinkning till Fantomen på Operan också i den postmodernistiska ekokammaren.

Edda Magnason och Oskar Nilsson

Alla delar fungerade perfekt och skapade ovanliga musikupplevelser och fängslande dramatik. Det var av högsta klass. Det skulle ha varit toppklass om det inte vore för texterna. Det är svårt att ta till sig texter på operan, där det oftast sjungs på främmande språk. Därför är det alltid textremsor på operan (till och med på t ex Herr Arnes penningar, som ju sjungs på svenska).

Här växlade man mellan tyska, engelska och franska. Fast jag kände igen flera av låtarna vet jag inte om de sjöngs med originaltext eller bearbetad. Och även om man vet originalstoryn var den ju modifierad här. Misstaget att inte ha textmaskin förstörde en del av upplevelsen i irritationen att inte kunna ta del av texterna. Det var verkligen synd. När de får igång textmaskinen är den här suveräna industribarockoperan en blivande klassiker.

BO BORG

Foto: Mats Bäcker

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Wermland Opera, Karlstad
Eurydike, en industribarockopera, recensionen avser urpremiären den 10 mars 2022
Av: Hans Ek och Linus Fellbom
Musik: Einstürzende Neubauten, Jacques Offenbach, Nico, Christoph Willibald Gluck, Iggy Pop, Jacopo Peri, Nico, Christoph Willibald Gluck, Iggy Pop, Jacopo, Peri, Giulio Caccini, Joy Division, Claudio Monteverdi
Regi, scenografi, ljusdesign: Linus Fellbom
Arrangör, sångtextbearbetning, dirigent: Hans Ek
På scen: Edda Magnason, AnnLouice Lögdlund, Cecilie Nerfont Thorgersen, Birgit Bidder, Anna-Maria Krawe, Christer Nerfont, Ole Aleksander Bang, Oskar Nilsson
Kostymdesign: Anna Ardelius
Mask- och perukdesign: Therésia Frisk
Ljuddesign: Hans Surte Norin
Publik: Fullsatt
Spelperiod 10 mars – 13 april 2022

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s