Dansföreställningen på Göteborgsoperan heter D and A. Det är initialerna till koreograferna Damien Jalet och Alan Lucien Ǿyens som gjort varsin uppsättning som tillsammans utgör ett helaftonsprogram. D and A kan också ljudas på engelska och låter då som DNA. Kanske blir titeln så läst en ingång till vad vi får uppleva. DNA är celler, byggbitar, som långtidsförvarar styrkod som påverkar vår utveckling och alltså va d vi blir. Det finns där som minnen.
Koreografen Alan Lucien Ǿyens föreställning på Göteborgsoperan heter Oblivion. Det betyder glömska. Det handlar alltså om minnets outgrundliga vägar och tecken, där glömskan är en oskiljaktig följeslagare. Några ord från Leonard Cohen flyter upp som en oanmäld hågkomst i mitt sinne: ”I can´t forget, but I don´t remeber what”. Här rör vi oss både i okända och minerade territorier i oss.
Minnets miljöer skildras i föreställningens scenografi som stora siluetter av ett hus, ett träd, några kors och en blomform. Detaljerna är borta, men det som är kvar blir viktigt. På fondväggen visas ett geometriskt mönster, kanske en fasad med många fönster (men ingen utsikt igenom). Den förändras radikalt av i vilket ljus den ses. Det är ju fragment som minnena ofta konstrueras av och ger sig till känna som. Man brukar, inte minst i samtidsdanssammanhang, säga att kroppen har sina egna minnen som ger sig till känna i åtbörder och kroppsrörelser. Dessa kombineras här med upplästa texter som filosofiserar och styr vår perception av det vi ser dansarna gestalta.
Det sägs i programtexten att den här i mina ögon abstrakta dansen inte är abstrakt, att rörelserna utgår och gestaltar de ord vi får höra dansarna läsa. Charadens estetik!? Så kan jag inte se det. Det finns scener som är konkreta. Som när en moder står på knä och tvättar. Men för att dansarna utgår från texten betyder förstås inte textinnehållet är vad vi upplever.
Men det vi får se är ett fantastiskt flöde av livsbejakande rörelser. Och rörelserna samspelar och kommunicerar på sitt speciella sätt. Det blir förstås en lika märklig som mäktig upplevelse när ord, ljud och kropparnas rytmiska åtbörder interagerar genom att ge och ta från varandra i ett slags kropparnas call and response. Och alla delar, rörelserna, ljuden, orden, ljuset lägger sina lager till upplevelsen. Jag får samma känsla som Bob Dylan sjunger så drabbande om i Ballad of a Thin man: ”something´s happening, but you don´t know what it is”. Men det handlar inte om att få veta utan om att vederfara. Och den här upplevelsen tar sig ner mot glömskans och minnets tummelplatser. För det som sker där finns ingen manual, men som här med Oblivion startar överraskande och långtidsverkande upplevelser man inte glömmer. Jag minns inte rörelserna, men upplevelsen och känslorna. En mäktig och omskakande upplevelse.
Efter paus hamnade vi i emotionellt blåsväder med Damien Jalets Kites (sv. pappersdrakar). Här sattes allt i rörelse. Inledningen var magnifik. En dansare låg på rygg. Tog tag i sin tröjas framsida och lyfte sig upp till stående. Sen blåste det upp på scenen och vinden grep högst påtagliga tag i dansarna och förde dem hit och dit. Efter hand blev det en struktur. Rörelsen gick genom gruppen och ordnade den. Dansarna språng upp och ner för ett par vinklade vingformer. outtröttligt med kläderna fladdrande i fartvinden. Det var både en upp-och urladdning av energi. Dansarna lät sig föras med vinden med kämpade också emot den. Man förkroppsligade begrepp som frihet, motstånd, utsatthet och samverkan. Pappersdraken flyger fritt, men också bunden i den lina som håller fast den. Frihetens paradox. Det handlar om naturens yttre påverkan genom vinden. Men också om hur våra fasta uppfattningar och övertygelser av inre känslostormar förs omkring och formas utan vår fulla full kontroll.
I dansarna samspel med och mot vinden kunde vi se hur människorna och deras känslor formas och formas om av yttre och inre krafter.
Dansverk som D and A skakar om och liksom flyttar på oss till att se från andra perspektiv på det vi trodde oss redan veta. Sånt gör den bästa konsten.
BO BORG
Foto: Tilo Stengel
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se3
Göteborgsoperan
D and A, två dansföreställningar, recensionen avser föreställningen den 24 mars 2022
OBLIVION
Koreografi: Alan Lucien Ǿyen, Medskapande koreograf: Daniel Proietto
Scenografi: Åsmund Færavaag
Kostymdesign: Stine Sjøgren
Ljuddesign: Mathias Grønsdal
KITES
Koreografi: Damien Jalet/ assisterande koreograf: Aimilios Arapoglou
Kompositör och Ljuddesign: Oliver Johnson
Text: Théo Casciano
Scenografi: Jim Hodges/Carlos Marques da Cruz
Kostymdesign: Jean Paul Lespagnard
Ljusdesign: Fabiana Piccioli
Videodesign: Sander Loonen
Båda verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani
Spelperiod: 14 mars – 21 april 2022
BoBorg.se 