Här en recension som egentligen är två.
Jag börjar med själva uppsättningen:
Julia och Romeo heter pjäsen när Skara Skolscens tredjeterminselever spelar den. Och förändringen av Shakespeares klassiker är nog större än vad rockaden av namnen anger. Den är bl. a. bearbetad till ett modernare språk och ett högre tempo. Så långt så väl.
Jag tänker att skolan vill att eleverna ska ha erfarenheten av att spela en klassisk Shakespeare full av många skilda känslor som ska gestaltas och en ekokammare av tidigare gestaltning av de här rollerna. Och som alltså är en viktig del av den teatertradition de ska jobba sig in i. Och alla ska vara med i någorlunda likvärdiga roller.
Men så kommer en del grepp som gör mig konfunderad. Deras uppsättning inleds med att gruppen är i vår tid. Sen ska de spela Shakespeare. De börjar med att säga några av de mest kända replikerna ur Hamlet, alltså en annan pjäs än den de ska spela. Jag förstår varken vitsen eller hur det hänger ihop. Sen börjar pjäsen. Plötsligt fanns där flera betydelsekomponenter, som kanske är bra ur undervisningssammanhang, men förvirrande för oss i publiken (åtminstone för mig). Men det blir mer komplicerat än så. Både Julia och Romeo spelas av fyra olika skådespelare. Två samtidigt i varje scen. Jag förstår att man måste ha roller till alla avgångselever. Men vad gör dubbleringen av rollerna för upplevelsen och tillägnelsen av pjäsen? Ger de olika drag hos samma person. Ja, så blir det väl automatiskt när två spelar samma. Men jag blir mest konfunderad.
Man vill också leka litet med könsstereotyperna. Vad händer om det vore tvärtom. Att hans blir hennes och tvärtom. Och det är väl lovvärt. Men det blev litet för mycket; too much …
Det kan förstås vara uppfriskande när det skits i traditionerna. Men, nä. Jag lärde mig inget nytt om vare sig pjäsen eller livet. Det här var både svårbegripligt och svårsmält för en gammal Shakespearefantast. Men det var kanske meningen.
Hur var då skådespeleriet? Hur kunde skådespelarna anpassa sig till den komplicerade plotten.
På ett sätt är det svårt att veta. För vilken var egentligen kontexten och vad skulle de gestalta i den här speciella uppsättningen?
Men jag såg tolv talangfulla unga skådespelare. De fick möjlighet att spela ut olika starka känslor som kärlek, hat, frustration och besvikelse. De gjorde det genomgående bra. De börjar kunna sitt hantverk. Man drogs in i de mänskliga kraftfält de skapade. Flera scener var mycket övertygande, inte minst kärleksscenerna när en annan tids skick och bruk skulle göras levande och trovärdigt, inte som historia utan som levande relationer här och nu.
Som alltid på Skara Skolscen märker man att skådespelarna är lagspelare. Ingen tränger sig fram eller tar för mycket plats på nån annans bekostnad. De vet att en teaterföreställning är en helhet där detaljerna är viktiga, men alltid måste underordna sig helheten. De är i början av sina karriärer så här finns ingen slentrian eller spel på autopiloten. Det kändes fräscht och kul att se dem in action. Och de gjorde det bästa av det här komplicerade upplägget. Kudos till de här tredjeterminseleverna som kryssade sig fram så bra bland den här uppsättningens konstnärliga grynnor.
De ska också bli spännande att se de här unga talangerna dyka upp i olika sammanhang i teatersverige framöver.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Skara skolscen
Julia och Romeo (Romeo och Julia i översättning av Göran O Eriksson)
Regi och bearbetning: Björn Sjökvist
Scenografi: Kassandra Asker, Sass Wolgers, Hjalmar Sonesson, Alice Stenberg
Kostym och mask: Kajsa Linnea Holmqvist, Vera Dahl, Filippa Hugosson
På scen: Kassandra Asker, Vera Dahl, Betty Fjällström, Milda Lindekrantz, Hjalmar Sonesson, Alice Stenberg, Philip Hammarstedt, Kajsa Linnea Holmqvist, Filippa Hugosson, Molly Wendelius, Sass Wolgers.
Publik: Ganska fullt
Recensionen avser premiärföreställningen den 30 april 2022
BoBorg.se 