Man kan nog lugnt påstå att Marianne Lindbergs nya dagboksvolym är producerad på autopiloten. Samma lunk, samma loja engagemangsnivå som i den förra. Hon är trygg med formen nu efter framgången med första delen. Mer än så behövdes inte. Så mer av samma har det få bli.
Man kan inte precis påstå att hon problematiserar eller fördjupar någon av de tankar som kommer och går dessa dagar 2020–2021. Kanske är det den här typen av offentliga dagböckers problem. Det tar tid att skriva om det vardagligaste. Och så ska ju liv levas. Så fördjupning eller analys får anstå till senare. Och då kommer nästa dag med sin grötlunk och sina trivialiteter som ska skrivas ner. För nog tänker jag mig att Marianne Lindberg har intressantare tankar än de som skrivs i den här dagboken. Kanske är det dagboksformens ”kort, snabbt och spontant” som gör att de inte kommer med.
Så här får vi återigen veta allt om hur många steg hon gått enligt stegmätaren, vad folkhälsomyndigheten sagt om coronan varje dag, hur arbetet går med Guldbron och de ständiga pengabekymren hon upplever sig ha. Som alla vi föräldrar tycker också hon att det är trist att inte få träffa barnen och deras barn på grund av rädslan för viruset. Och även hon hoppas att coronan ska ta slut. För att hon ska få enahanda coviddagar att gå är hon väl vad som måste betraktas som en shopoholic. Ständigt handlar hon nya kläder hon inte behöver. Men hon behöver handlandet. Och hon kan ju lyckligtvis shoppa på trots sina ständiga penningbekymmer.
Hennes dagbok är inte privat, även fast här finns privata detaljer, ”kanske är uppriktig ett bättre ord” skriver hon själv. Men den intressanta problemställningen släpper hon direkt och går och fikar med sonen.
Hon återkommer gång på gång till sin längtan efter recensioner när det gäller hennes litterära och konstnärliga skapande. Hon konstaterat att ”under mina trettiofem år som konstnär fått en intelligent recension som fått mig att se nåt nytt, nåt nyttigt för att komma vidare med i mitt arbete.” Men Marianne, recensenten har sina läsare att fokusera på. Men i sin egen värld är hon förstås alltid själv i centrum.
Det står ofta ofta om de fotbollsmatcher på TV hon och maken ogärna missar. Man kan väl inte med bästa välvilja säga att hon har några intressanta tankat om vare sig matcherna eller fotboll i allmänhet. Här handlar det mer om kvantitet än kvalitet.
Hon beskriver hur en mejlvänskap uppstår med Lars Norén. Hon tycker att hon själv att hon har det mod han pekat på. ”Lars har på djupet förstått priset för ett sådant förhållningssätt och kommit mig till mötes, uppmuntrat mig att orka stå kvar.” Och när han sagt det blir det sant, tycks hon mena. Hennes epostsamtal med Norén skapar en vänskap som hon ständigt återkommer till. Han dyker upp i hennes dagbok fram till och efter hans död då hon konstaterar, ”Nu är det för sent. Det kommer aldrig att finnas nån som han.”
En annan Lars hon återkommer till är Lars Vilks. Hon menar att Vilks, Norén liksom hon försökt skaka om den bigotta parnassen. Och hon tror sig veta att det är därför Lars Norén inte fick frågan om att sitta i Svenska Akademin. En annan dagboksdag resonerar hon Litet bittert om varför inte hon blivit invald i Konstakademin och varför hon inte får vissa stipendier hon söker.
Andra på parnassen är hon mycket kritisk till. Jag tar Ulf Lindell som exempel. Han är som hon ju både dagboksförfattare och målare. Hon skriver: ”Varför målar Ulf Lundell överhuvudtaget? Vad är hans drivkraft. Aldrig ett ord om det.” Så tänkte jag också när jag läste hans dagbok. Men, Marianne Lindberg skriver inte heller ett endaste ord om sin drivkraft att skapa konst annat än det ekonomiska.
Hon skriver också om hur andra konstnärer (hon exemplifierar med Karin Mamma Andersson och Ernst Billgren) upprepar sig och att de var bäst i de första verken som de sedan upprepar. Sen kommer hon (liksom jag) att tänka på hennes kaniner. ”Själv ursäktar jag mig med att kaniner naturligt har en inneboende förmåga att föröka sig…”. Jojo.
Jag vill inte tro att det är nyfikenheten på kulturskvaller som får mig att läsa den här dagboken. Det är nog den så kallade halo-effekten som spökar. Det är ett bedömningsfel som skapas när ett intryck av en enskild egenskap eller ett enskilt karaktärsdrag hos en person påverkar bedömningen av denna individ i faktorer som egentligen är orelaterade. Det som drar mig till den här boken är min beundran för bildkonstnären Marianne Lindbergs verk. Det får mig att läsa också dagboksanteckningarna med respekt. Men hennes voluminösa dagböcker är något annat. Och så är ju läsningen så kravlös och odramatisk. Så har man läst de 620 sidorna.
Den här tjocka boken är tunnare än den ser ut.
BO BORG
Bok: Utan hänsyn
Författare: Marianne Lindberg
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 978-91-89015-97-5
BoBorg 