All denna jävla lycka – Anna Sjödahl i Skövde konstmuseum

Var dags Liv hette Anna Sjödahls genombrottsutställning på Konstfrämjandets galleri i Stockholm 1973. Den tog ner konsten från dess piedestal. Hon ville visa att hennes konst var skapad i ett stökigt hem med krav på konstnären som hopade sig; att vara mamma, hålla efter ett hem, att försörja sig och allt annat som hörde den tidens kvinnoroll. Virginia Woolf menade att en kvinna, liksom en man, behöver ett eget rum för sitt skapande. Det hade inte Anna Sjödahl vid den här tiden. Med den pedagogiska kraft som är en del av hennes många kvaliteter som konstnär visade hon hur hennes konst och hennes liv hängde oupplösligen samman och påverkade varandra. Att varat bestämmer medvetandet som vi sa back in the day. Det föll sig naturligt för henne att visa målningar i ett gallerirum som såg ut som ett stökigt rum i hemmet. Det blev en epokgörande installation som känns stark och aktuell än i dag.

Var dags liv vore också den perfekta rubriken på den retrospektiv med konst från hela hennes verksamma tid som nu turnerat med tidigare stopp i Mjellby Konsthall, Uppsala konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och nu i Skövde Konstmuseum.

Här inne tryggheter, 1965, Stockholms stad

Utställningen visar den stora bredden i Anna Sjödahls konstnärskap. Man har valt ut några teman som visar olika ämnen och motiv hon arbetat med.

Barnens måltid: Malin: Felix, Pelle och Fredrik käkar flingor, 1974

Utställningen visar hur konst föds ur Var dags liv, och mellanslaget mellan var och dag visar den distinktion hon gjorde mot vardagsliv.

Konst föds ur konst sägs det. Det gjorde Anna Sjödahls bästa bilder. Två av hennes absoluta highlights, de enskilda verk som skrivit in henne i våra konstantologier, är parafraser. Vår i Hallonbergen från 1973 förstås. Mor och barn i instängda i ett sterilt miljonprogramsrum. Munchs skriet blir bilden för den existentiella fasan. Ett liknande motiv (fast utan Munch) hade Lena Cronqvist gjort 1969 med Madonnan som idag ingår i Moderna Museets samlingar.

Vår i Hallonbergen, 1972, Borås konstmuseum och Konstnären som tonårsmorsa, 1979, Statens konstråd/Linköpings universitet

En annan av Anna Sjödahls märkesmålningar är Konstnären som tonårsmorsa från 1979. Även här gör hon ett inlån ur konstens skattkammare. Morsan skildras genom en bearbetning av Picassos Kvinna med blå krage. Även här ser vi hur kvinnan pressas av alla krav som splittrar. En speciell klangbotten för de här två bilderna blir förstås att de manliga konstnärer hon parafraserar antagligen inte alls hade samma krav i vägen för sitt skapande.

Det blir något speciellt när en livserfaren kvinna målar med kvinnor som motiv. Då passeras yta och negeras schabloner och objektifiering och människa och individ träder fram. Det gjorde Anna Sjödahl starkt och drabbande.

I slutet av sjuttiotalet fick Anna Sjödahl ett uppdrag att fundera på och gestalta den då nya datoranvändningens följder. Några år efter gjordes målningen med det märkliga namnet Svit (Jag får besök av determinister). Hon gjorde bilder som handlar om kontrasten i mötet mellan kultur och natur. Vita livlösa figurer liksom präglade och uppbyggda av fyrkantigt tänkande står i prunkande landskap av organiskt liv och kraft. Ofta är budskapet tydligt och redovisat på sjuttiotalsvis. Och ingen tvekan att hon är på naturens sida. Tydligheten i budskapen slår ibland över i övertydlighet. En tidsmarkör.

Ovan fr. v. till h.: Jag får besök av deterministerna, 1982 och Modellerna mot naturen, 1982

Till höger: Referensramarna, 1982, Solna stad

Hög och låg kunskap, 1982 och en detalj ur samma målning

Ovan till vänster Down the Rabbit Hole (diptyk), 1987, Norrköpings konstmuseum. Under denna Aftonstjärnan I, 1987- 92, privat ägo. Aftonstjärna I, 1991-92, privat ägo. Nederst Frukost i det gröna, 1967.

Kärleken återkommer som tema på olika sätt i flera bilder, alltid med en intellektuell eller känslomässig twist eller överraskning. I målningen Kyssen från 1973 formligen slits hjärtat ur kroppen. Handlar det om ägandet som en egenskap hos kärleken? Eller om den förlust man kan känna när man förlorar sitt hjärta till någon. Förvandlingen när jag blir vi.  Eller… så pedagogisk hon ofta är i sin konst är hon samtidigt mångtydig och komplex.

Andra gånger handlar det (kanske) om sex, när hon skildrar nakna män på moln. De här bilderna är luriga och svarar också på tolkningar kring patriarkala privilegier.

Ovan till vänster: Kyssen – eller att äga, 1972
En liten människa, 1972
Ovan till höger: Barbros dröm, 1973,
Västerbottens museum

Till höger: I lägenheten, 1973


Den stora målningen med ett tomt sammanträdesbord och en städande kvinna i fonden visar också på patriarkatets synliga och osynliga inverkan på livet. För utan att de syns, visst ser vi att det är män som har suttit vid det där bordet. Och även om vi vill att det där hjärtat som är halvvägs i vattnet är på väg uppåt, så är det nog inte det den här gången heller.

Död beslutas, 1972, Göteborgs konstmuseum

Det finns ett antal bilder som känns privata. Motivet är en kvinna (med Anna Sjödahls mammas drag får jag veta) i nunnedok. Det känns speciellt på nåt vis som inte (åtminstone inte för mig) lyfter till något mera allmängiltigt. Ibland får det här motivet formen av en sfinx. Den kvinnliga sfinxen sågs i grekisk mytologi som ett ont väsen som dödade den som inte kunde lösa gåtan. Detta i kombination med nunnedok får jag inte ihop innehållsmässigt. Men som form är det mera intresseväckande och tillgängligt. Några är gjorda på kuddvar och handdukar.

Det finns ett antal bilder som känns privata. Motivet är en kvinna (med Anna Sjödahls mammas drag får jag veta) i nunnedok. Det känns speciellt på nåt vis som inte (åtminstone inte för mig) lyfter till något mera allmängiltigt. Ibland får det här motivet formen av en sfinx. Den kvinnliga sfinxen sågs i grekisk mytologi som ett ont väsen som dödade den som inte kunde lösa gåtan. Detta i kombination med nunnedok får jag inte ihop innehållsmässigt. Men som form är det mera intresseväckande och tillgängligt. Några är gjorda på kuddvar och handdukar.

Anna Sjödahl var en kreativ konstnär öppen för att söka, våga och pröva. Hon förde de flesta av sina projekt i hamn. Men i ett rum finns målningar med en rund mörk form med eldsflammor mot en blå himmel. De målningarna är ointressanta både till form och eventuellt innehåll. De drar ner helhetsintrycket för mig.

Världen brinner, 1964, privat ägo och Plötsligt en morgon, 1964

Utställningen är av speciellt intresse för oss Skaraborgare som omhuldar och vill ha Skövde Konstmuseum som vårt hemmakonstmuseum. De har genom en donation tagit emot 2000 arkivposter av Anna Sjödahl. Jag antar att man förvärvat dem också för forskningsändamål. Det innebär förstås både ett stort ansvar, men framför allt stora möjligheter. Det ska bli spännande att se vad deras forskning leder fram till och hur den ska presenteras, och om en ny generation konstvetare ser Anna Sjödahls konst med andra förtecken än den gängse och väletablerade bilden som den här utställningen för fram.

Ett projekt man gjort för att skapa dialog med Skövdes annasjödahlsamling var att beställa ett verk av Conny Karlsson Lundgren till museets samling 2015. Enligt museets reklammaterial undersöker han i sin konst det biografiska materialets funktion som politiskt motstånd. Problemställningen är intressant, men hans verk, ett jättearbete som omfattar 145 cprintar som utgår från en av Anna Sjödahls arbetsböcker som ingår i Skövde Konstmuseums samling. Det är i mina ögon stumt och intetsägande som konstverk, osjödahlskt i sin otillgnglighet.

Conny Karlsson Lundgrens Anna AS2156 med ca 145 c-printar i A4 format

Utställningen visar ett urval av Anna Sjödahls motiv. Ibland handlade det om jämställdhet, andra gånger om makt eller om mera prövande bearbetningar mötet och motsättningen mellan kultur och natur. Hon fångades av olika ämnen i olika tider. Och de fick olika bearbetning och skilda konstnärliga dräkter av en medveten och skicklig konstnär.

Många av hennes konstnärliga frågeställningar kan tyckas universella och tidlösa. Men de är förankrade i sin samtid med tydliga inre och yttre markörer. Det är en viktig orsak till att många av bilderna känns angelägna idag, inte som konsthistoriska artefakter utan som levande och vitala konstverk.

För Anna Sjödahl gällde att Var dags liv blev var dags konst.

BO BORG

Foto: Rune Lindström
Om inte annat anges ingår verken i Skövde konstmuseums samling

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Skövde Konstmuseum
All denna jävla lycka
Anna Sjödahl (1934–2001)
Utställningstid: 24 mars-27 augusti 2022


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s