Mikael Wiehe – Vara konserthus

”Ja, jag vill bara va en gammal man
Som håller huv’et kallt och hjärtat varmt
Som tror på solidaritet och kamp”

Mikael Wiehe kan man lita på. Han stretar på. Även när han ska göra nåt olikt är han sig lik. Hans röst är omisskännlig. Hans tilltal likaså. Liksom hans känsla för melodier som fastnar och blir kvar. Och han snackar på mellan låtarna. Mindre nu än förr. Och det tackar vi för.
Men han vill kontakt med oss i publiken. Och det skapar han bättre än de flesta.

Det var knökat till sista plats, utsålt sedan länge, i Vara Konserthus den här onsdagskvällen.

För oss i hans generation (och det var den övervägande delen av publiken) är han en självklar del av soundtracket till våra liv. Några av hans låtar sitter som tatueringar i själen.

Nu är han vid 75 år fyllda ute på ”avskedsturné”. ”Jag gör min sista stora turné medan jag fortfarande kan stå på benen, medan jag fortfarande kommer ihåg låtarna, medan jag fortfarande kan sjunga och medan jag fortfarande kan höra applåderna”, sägs han ha sagt.

Det där med att ”stå på benen” får man ta med en nypa salt. Han satt som en staty på en stol och sjöng.  Och för kontexten skull ska sägas att även gamlingarna Johnny Winter och Marianne Faithful satt när de spelade i Vara. Och i en i rättvisans namn stod han i extranumren. Och han stod och log förnöjt och tacksamt åt många och långa applåder.

Vi fick höra ett knappt tjugotal låtar. De flesta var gamla favoriter, men några enstaka var nyare, som inledningslåten På livets hav. Den är en sorts sammanfattande tillbakablick, av typiskt wieheskt snitt. Tydlig melodi, tydliga metaforer, tydligt budskap. Sprött gammelmansentimentalt. Vintage Wiehe. Han har mognat långsamt, men till sin fulla potential.

Redan i andra låten kom den gamle agitatorn igång. Han anknöt till kriget i Ukraina med sin version och översättning av Bob Dylans Masters of War. Det är en låt full av spottande aggressivt hat mot krig och dem som profiterar på mördandets elände. Här glödde hans medmusiker och det slog de gnistor om den gamle kämpen.

Sen gick det på. Han spelade några gamla Hoola Bandoolahits, Victor Jara och Vem kan man lita på. Tänka att Vem kan man lita på är från 1972! Så det var en femtioåring låt framförd av en sjuttiofemåring vi fick höra. Låten är verkligen en klassiker av bästa märke. Jag minns att vi älskade den back in the days. Och jag får till och med litet ståpäls av Mikael Wiehes gammgubbsversion den här kvällen. Den låten verkar ju tåla allt från skrålig och beskänkt allsång på grillfesten till till och med och med Lena Philipssons låtsaspunkversion. Men vid Magnus Uggla går fan i mig gränsen. Nån jävla respekt och ordning och får det vara på en version av en klassiker

Han spelade igenom highlights ur sin imponerande låtkatalog, och här finns att välja på. Han har skrivit 340 låtar, sa han. Till det kommer översättningarna. Han har många publikfavoriter. Flickan och kråkan och Titanic är verkligen svensk vispop i absolut toppklass och mer till. Vilken stämning av värme och gemenskap de skapar.

Det finns något sympatiskt i att han försöker anknyta sångerna till aktuella dagshändelser. Och för det mesta går det. Flickan och kråkan skapade en båge till Greta Thunberg. Det är förstås en stor kvalitet att det lyckas utan att alls kännas långsökt.

Han har ibland en tendens till anspråksfulla texter framförda med mer än lovlig darr på rösten som lägger dem livsfarligt nära pekoralets ättestupa. En sång till modet, eller Mitt hjärtas fågel är tydliga exempel på det för mig.

Den allvarlige Wiehe skojar också litet med sig själv framemot slutet. Han har skrivit den litet tramsiga låten Leva tills jag dör åt Lasse Stefanz. Och deras inspelning (där Olle Jönsson och Mikael Wiehe delar på verserna) är vida överlägsen den som levererades den här kvällen. Vissa av Wiehes låtar stortrivs i dansbandskläder. Och skam den som säger illa därom.

Han gör den här turnén med ett väl sparsamt komp. Visst är Christer Karlsson på klaviaturer och Anders Pettersson på gitarrer bra, och dom jobbar hårt. Men synt/elpiano låter liksom fel på en del av de här låtarna.

Och i kvällens bästa låt i mina öron är hans tolkning av Woody Guthries odödliga mästerverk som i Wiehes kongeniala översättning heter Det här är ditt land. Den har han gjort till sin egen och vår lägereldsfavorit. Men den här kvällen var kompet alldeles hopplöst. Cocktailelpiano och okänsligt spelad och för högt mixad steel gitarr förstörde. Nog kunde väl Mikael Wiehe som fyller spelning efter spelning med massor av dyrt betalande entusiaster kostat på sig och oss ett större band med ett rikare komp.

Men det var inte tu tal om att Mikael Wiehe gick hem i Vara. Han fick publiken med på varenda ord och ton. Och nog trodde man når det hette Avskedsturnén att det skulle vara sista gången man såg den gamle kämpen live. Men även här verkade Mikael Wiehe ha en räv bakom örat. ”Hoppas vi ses snart” sa han avslutningsvis. Och han menade nog inte på ålderdomshemmet.

”Jag tänker inte ta ner skylten
Jag tänker leva lite till
Jag tänker inte sakta farten
Ingenting är kört forn det är kört”,
hette det i näst sista låten.
Och så kom det förstås en till…

BO BORG

Foto: Bo Borg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se

---

Vara Konserthus den 18 maj 2022
Avskedsturnén
Mikael Wiehe
Medmusiker: Christer Karlsson, klaviatur, Anders Pettersson, gitarrer
Publik: Fullsatt till sista pla