”I can´t forget. But I don´t remember what.”, sjunger Leonard Cohen.
Jag känner igen känslan. Jag minns när jag såg ett verk av Lotta Antonsson första gången. Det var på i början av nittiotalet på Östergötlands länsmuseum där jag jobbade då. Verket hette This Girl has Inner Beauty. Jag fick göra en nätsökning för att se bilden igen när jag nu kom att tänka på den. Den såg inte ut som jag mindes den. Men jag kände direkt igen känslan. Den glömmer jag inte. Outgrundliga är minnets vägar. För vad var det jag mindes egentligen?
På Lidköpings Konsthall visas nu utställningen Shimmering Eyes med arbeten av Lotta Antonsson.
Vi får se en utställning som domineras av collage där bilder av vackra kvinnor ur gamla magasin kombineras med strandfynd som snäckor. Det första jag tänker på är Sandro Botticellis (1445 – 1510) Venus Födelse. Där står Venus på ett stort snäckskal och beundras. Till det är Antonssons bilder en antites.
Lotta Antonsson låter de bilder av kvinnor hon valt förändras radikalt genom att hon på olika sätt manipulerar bilden genom att förvandla den från foto till collage. Enstaka gånger blir det vackert. Ofta blir mötet totalt förvandlande och estetiskt omskapande. Fult är ett ord som ligger nära till hands.
Med schablonmässigt bruk av feministisk retorik kan man säga att bilderna förändras från att vara ögongodis för män. Till vad är oklart. Man kan lätt se hennes medel. Men vilket är målet?
Den där mångtydigheten är genomgående i den här utställningen.
Man kan se bilderna som del i en gammaldags surrealistisk tradition där märkliga sammanställningar av bilddelar ska krocka och det tänks komma ny energi ur clashen. Det gör det nog med de bilder man fastnar för, som i mitt fall är långtifrån alla här. Men några av dem har en utstrålning som fäster dem i minnet. Och där skapar de säkert processer som är subversiva visavi till exempel våra uppfattningar om skönhet.
Jag minns när man var liten och höll en snäcka mot örat och hörde havet. Inte för att havet hörs, för det gör det ju inte. Men vi hörde det tydligt ändå. Litet så tycker jag att de här bildernas förhållande till feminism känns.
I feministisk teori finns intressanta arbeten som visar hur kvinnoporträtt historiskt gjorts så att kvinnans blick är bortvänd så mannen kan titta utan att bli störd att bli skärskådad själv. Därför blir jag brydd när Antonsson ofta tar bort ögonen ur de bilder hon återanvänder och gör motiven oseende. Ögonen ses ju ofta som ”själens spegel”. Ska man se de här bilderna som att kvinnorna (för det är bara kvinnor på bilderna) vänder blicken från oss. Att de söker sig mot sin ”inner beauty” och skiter i oss andra? I vissa bilder har kvinnorna snäckor för munnen. I andra är ansiktena manipulerade på andra sätt, eller helt täckta av kross. Hon prövar sitt koncept på olika sätt och jag uppfattar att det mer handlar om bildmässig lekfullhet.
I retorik kring hennes bilder handlar det mycket om objektifiering. I feminismen är det ett manligt förtryckssätt. Oklart för mig om eller i så fall hur de här bilderna handlar om det. Magasinsbilderna på nakna kvinnor kan ju ses som objektifierande. Men vad gör Antonsson med det! Hon tar de objektifierande bilderna och gör konstobjekt av dem. Och det är klart att de påklistrade strandfynden stör vårt vanliga sätt att se på bilderna. Det kan man förstås kalla omkodning. Men det finns också en gammalt patriarkschablonsätt att se kvinnor som närmare naturen, men det tror jag väl ändå inte Antonsson traderar.
Materialitet är ett begrepp i tiden. Jag har sett några mena att man ska se hennes återvunna magasinsbilder som material i stället för motiv. Det innebär så vitt jag förstår att man inte ser hennes bilder som collage som bygger betydelser. Så kan inte jag se dem.
Självklart händer det saker med innebörden i en bild av en kvinna som man klistrar hela eller trasiga snäckor på. Fotografiet förvandlas från att vara en bild i sig själv till att bli del i ett collage. Det är klart att det förändrar det slutgiltiga verkets materialitet. Jag kan inte se att begreppet dekonstruktion hjälper till med något förklarande. Tvärtom faktiskt.
I utställningen finns en grupp podier gjorda av välputsat spegelglas. Här ligger snäckorna och är sig själv nog och speglar sig i sin komplexa skönhet. I vissa vinklar speglar de in delar av de vägghängda verken. För mig blir det här mest ögongodis med stiligt presenterade välvalda funna objekt.
Jag såg i en bok om Lotta Antonssons konst flera syftningar till djupsinnig filosofi. Så auktoritativa och välargumenterande de är hjälpte de inte mig i tillägnelsen.
Men flera av bilderna utstrålar något ogripbart som känns angeläget. Det finns nåt där. Och tids nog …
Och det är väl de här verkens kvalitet. Att I cant forget. But I don´t remember what. Upplevelsen finns kvar bortom retorik och djupsinne. Symboler som kanske inte är avsedda att vara det pockar egenmäktigt på tolkning. Sånt skapar de processer som bara konsten är mäktig.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Lidköpings Konsthall
Shimmering Eyes
Lotta Antonsson
Utställningstid: 18 juni – 27 augusti 2022
BoBorg.se 