Suveränt med en ny bok med Nina Bondessons bilder till den stora utställningen på Göteborgs Konsthall. Det finns så mycket i hennes bilder så man behöver ha dem tillgängliga när man vill bekanta sig med dem på djupet. Och man vill verkligen det med hennes bilder. I den här boken finns de i rikt urval.
Nina Bondesson är noga med orden. Och lika noga är hon att påpeka att hon menar att hennes bilder, som hon också är noga med, visserligen är ett språk, men vars meddelanden och känslokommunikation inte är kompatibla med det vanliga verbala språket. Så när hon låter samlingen av hennes bilder i nya boken kallas Rapporter från den aktiva inbillningens värld undrar man. Två ord känns centrala i titeln. Inbillning förstås. Det betyder felaktig/falsk föreställning som saknar underlag i verkligheten. Om ett språkproffs som Nina Bondesson menat fantasi (psykets arbete som hjälper till att skapa och ge mening) hade hon väl valt det ordet. Och så är det, det där med ”inbillningens uppdrag”. Konstnären som uppdragstagande medium för inbillningens vilja och hugskott!? Väl flummigt och mystifierande för mitt sätt att se.
Hundraåringen surrealismen är alive and kicking tycker jag mig se här. Så skulle jag sätta in Nina Bondessons bilder i en konsthistoriekategori som vore det nog den. Hon är noga med sina objekt och söker effekter genom att kombinera dem i överraskande möten, i underliga och konfronterande kollisioner. Jag uppfattar det som en jakt på annorlunda uttryck som kan skapa oprövade betydelser och nya känsloförnimmelser. Och jag ser dem som utslag av Nina Bondessons konstnärliga ambitioner, och inte som ”inbillningens uppdrag”. Men därom kan man mena olika förstår jag.
Hennes är en märklig bildvärld att gå in i. Det finns så mycket i de här verken på olika nivåer, för ögat, tanken och känslan. Bilderna känns för mig ofta som litterära konstruktioner. Det är intellektets uttänkta väg mot känslorna. Men vilka känslor förblir, om inte oklart så åtminstone grumligt för mig som alltid är på jakt efter uppsåt och mening i konsten. Men oavsett vad de signalerar och kommunicerar berör och påverkar de mig.
Nina Bondesson har sin stil och sina manér. Det känns välbekant, ja nästan hemtrevligt att se gamla och nya bilder av henne. Vi har sett den här typen av verk i många år nu. Hon är artefaktist. I centrum av hennes verk finns alltid en teckning, en målning, ett broderi, en installation av tredimensionella föremål. Alltid välgjort och skickligt utfört. Men så är det där med orden som ska lyfta abstraktionsnivån. De finns oftast med, men med speciell funktion. Verken har kluriga titlar. De är mera en del av verken än en ingång till dem. Likadant med de ord som ibland finns inskrivna i bilderna. Jag förstår vad de betyder, men inte deras betydelse, särskilt inte i verken. Och så har hon ju sin programförklaring, en sida i boken med hög intellektuell densitet som lägger ut hennes tolkningsförutsättningar och konsumtionspoäng som jag märker att många gärna låter sin upplevelse styras av. Mycket storytelling blir det, med avsiktsförklaring, fiktiva figurer som orerar o s v. Risken är att orden tar överhanden framför bilderna när det föreställande ska konceptualiseras.
Hon har i annat sammanhang skrivit om handens osynliga kunskap. Hon har själv en påtaglig handaskicklighet. Den är som alla färdigheter en kombination av speciella förutsättningar och förvärvade kunskaper. I hennes fall är det anslående. Men det är förstås bara början. Ett självporträtt med anteckningsbok från 2022 är i mina ögon en teckning i mästarklass. Men så kompliceras det med en svart hand som är en del av en tröja, en avsågad hand, nåt konstigt över ena ögat, ett abstrakt mönster. En komplex bild, ett collage av aparta detaljer.
Det finns en speciell skulptur betitlad Födsel. Det är en bemålad stol som sätter fart på tankarna. Samma sak med en målning på skuret trä. Storformen är öron med inskrivna figurer i en lek med aspekter av kommunikation. Hon har också många andra målningar som är gjorda på möbler.
Färgskalan i många av bilderna för på sitt sätt in en tidsdimension. Hon broderar på färgsvaga och gulnade tyger. Och flera av gouacherna och pastellerna har färger som är blekta till en säregen lågmäld intensitet.
Många av bilderna innehåller trådar som sätter, ibland till synes aparta, bilddelar, ofta personer i olika predikament, i förbindelse med varandra. Ibland kan de tolkas i termer av kontakt och samband. Andra gånger är de mest dekorativa element i bildmönstret. Stundom kan jag tycka att hennes skicklighet lockar henna att överlasta bilderna med snyggt utförda detaljer i en mångfald där delarna konkurrerar med varandra snarare än de kombineras och bygger upp en helhet i tillägnelsen.
Bilderna har en air av gammaldagsighet. Figurer och den stil de skildras i känns ibland som komna ur några ålderstigna bildverk. Men de har formats om och bildat nya konstellationer på ett sätt som för tankarna till drömmar man inte minns när man vaknat.
Nina Bondesson har gjort bilder som tatuerat sig fast i både konsthistoria och folksjäl. Den som sett hennes bilder Strandfynd, eller Elena hemma hos ärkeängeln Mikael glömmer dem aldrig. De har den där öppna slutenheten som gör att man återkommer till dem i minnet både när man vill och inte vill. Man varken kan eller vill bli klar med dem.
En broderad rock är en fullkomligt magnifik sammansmältning av konst och konsthantverk, av tanke och handling, som liksom så många av hennes verk ger en djupverkande upplevelse i XXL.
Nina Bondesons uttryck är hennes helt egna numera. Hon formulerar sig med i alldeles speciell blandning av serier, kurbits och ornamentik. Man kan se stilistiska förbindelser med medeltida kyrkomåleri med den ibland groteska dramatik det kan förmedla. Andra gånger är bilderna broderade, kanske som en hommage till handens riddare hemslöjden. De svarta linjerna ger också en tatueringskänsla hon verkar omhulda.
Jag ser alltså ett drag av surrealism, men inte den kallt akademiska och programmatiska, utan snarare av en mjukare bondesonsk sort, en mera tillgänglig och bussig folkhemssurrealism. Den är mera lekfull än hotfull. Jag kan inte se hennes bilder som dystopiska, men inte heller optimistiska. Mitt bland alla psykologiska och kanske filosofiska hintar finns också inte sällan humor, varm trots sin absurdism.
Hennes bilder är envetna på ett speciellt sätt. Hennes omsorg om innehållet och utförandet gör oss betraktare mera omsorgsfulla i mötet med dem. Och de behöver tid för de är ett slags existentiella ekvationer med många obekanta. Kanske kan man se dem som litet personligt postmodernistiska i den meningen att de anakronistiskt blandar allt till de kökkenmöddingsvar som kanske är det närmaste de eviga frågornas gåtor vi kan komma i tidens ekokammare.
Hennes omsorg om innehållet och utförandet gör oss betraktare mera observanta och engagerade i hennes verk. Man vinner på att ge hennes bilder tid. Det finns alltid mer när ögat är mättat. Då leder de här bilderna oss mot en annan perceptionsnivå.
Den nya boken innehåller förutom Nina Bondessons egna texter ett par andra. En är en intervju gjord av Ragnar Strömberg. Den är i en stil som nu är i schwung där frågorna är längre än svaren. Och så en skarp och öppnande text av Sinziana Ravini.
BO BORG
Vernissagekvällen torsdagen den 20 maj med en sommarfest på konsthallens bakgård var minst sagt välbesökt. Fullt i hallen och kö utanför gårdsentrén.
Nina Bondeson berättade om utställningen i ett samtal med intendent Liv Stoltz.
Foto Rune Lindström
Bilderna är från vernissagekvällen den 20.5 samt söndagen den 22.5 2022
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok:
Nina Bondesson – Rapporter från den aktiva inbillningens uppdrag
Texter av Nina Bondesson, Ragnar Strömberg, Sinziana Ravini
Förlag: Praun & Guermouche Books
Utställning:
Nina Bondesson, Kom in sa hon – mitt rum är en storms öga
Göteborgs Konsthall
Utställningstid: 20 maj – 4 sept. 2022
Fri entré
Här kan du se vår recension av Nina Bondesons utställning på Galleri Hammarén 2020
BoBorg 