En text skriven 1834 och som operafierats 1973. Kan det va nåt 2022?
Lita på det! Det handlar om Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens Juvelsmycke som gjorts till opera av kompositören Lars Johan Werle och librettisten Leif Söderström. Den har fått sitt namn efter huvudpersonen den lika påtagliga som undanglidande Tintomara och hur hennes liv blir tiden kring mordet på Gustav III 1792.
Folket bakom Opera på Läckö har med sedvanlig näsa för intressant kvalitet vaskat fram det här inte alltför ofta spelade guldkornet ur operarepertoaren.
Den premiärspelas en kväll med blandad molnighet på borggården på Läckö slott, som av många anses vara en av de allra vackraste spelplatserna för opera. Den har många fördelar. Den rätta stämningen sitter liksom i de historiskt impregnerade murarna. De har sett det mesta och intet mänskligt är den främmande.
Det finns en del svårigheter. Ljussättningen som är en viktig del för att styra publikens uppmärksamhet blir svår i ljusa sommarkvällar. Och scenografin blir enkel p g a de fasta byggnadsdetaljerna på borggården. Men det där glömmer man snart. Känslan av att sitta mitt i historien är så mäktig.
Operan Tintomara bygger på en berättelse av ”Sveriges modernaste författare”, Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866). Hans tankar och texter känns angelägna även i vår tid. Almqvist, en tidig förkämpe för jämställdhet mellan könen har satt Lidköping på den litterära kartan genom romanen om Lidköpingstjejen Sara Widebecks historia. Operan baserad på den har (förstås!) spelats på Läckö slott. Den är ett fint minne.
Matilda Sterby som Amanda. Per Lindström och Carl Ackerfeldt samt ensemble. Conny Thimander och Martin Lissel som Gustav III och von Essen.
Man kan spåra litet queertankar i berättelsen om androgynen Tintomara som är huvudpersonen i årets opera. En androgyn är varken man eller kvinna. Bara människa. Ett budskap i tiden i vår tid. Tintomara är en opera laddad av politik och erotik, maktspel och svartsjuka, tidlösa känslor aven fast varje tid ger dem sin tidsfärg.
Musiken är skriven av en av de stora svenska kompositörerna, Lars Johan Werle (1926–2001). Han är känd och hyllad för bl. a musiken till Tage Danielssons Animalen och filmmusik till ett par av Ingmar Bergmans filmer. Hans musik står på en stadig klassisk grund med inslag från modernare musikstilar. Inte direkt eklektiskt. Jag har sett det mer respektingivande ordet polystilistik karaktärisera och håller med. Det ger en musik som är omväxlade som på olika sätt fångar publikens intresse. Här finns en slagkraftig blandning av traditionellt och nytt, folkligt och exklusivt, som är på samma gång gåtfull och tydlig.
Handlingen i Drottningens Juvelsmycke är komplicerad. Många personer och flera parallella skeenden flyter samman ibland och går sin egen väg ibland. Ibland blir kasten i handlingen överraskande och inte helt lätta att följa.
Tintomara är en snårig historia med många lösa ändar som ska bindas ihop. Bakgrunden är mordet på Gustav III 1792. Vi får följa ett antal personer som på olika sätt påverkas av mordet.
I centrum står Tintomara. Hon träder fram ömsom som man och ömsom som kvinna. Tanken vi tänker numera är att gender är en social konstruktion och bestäms av vilja och sammanhang. Den frågeställningen är nog hög aktuellare i dag än på Gustav III:s tid.
Alla, män som kvinnor, som träffar Tintomara blir förälskade. Och alla som blir förälskade i henne hamnar i olycka. Tintomara älskas av alla men älskar själv ingen. Hon försvinner och dyker upp och i alla situationer blir hon huvudperson.
Historien är full av missförstånd, maktspel, karriärism, kärlek, svartsjuka, missunnsamhet o sv.
Regissören Mattias Ermedahl bringar ordning i allt det här på ett imponerande sätt. Jag trodde det inte innan, men det går faktiskt att hänga med i alla turerna om man är på hugget. Föreställningen lockar fram uppmärksamhet. Man vill veta.
Scenkläderna är gjorda av Anna Kjellsdotter. Jag undrade först varför alla har så fula kläder och varför perukerna som brukar vara vita såg så schaviga ut. Jag läser i programmet att hon målat på tygerna och att det på nåt sätt var i tiden. Historiskt eller inte. För mig funkar det inget vidare.
Karin Ingebäck och Sidsel Eriksen som moder och Tintomara. Sidsel Eriksen som Tintomara. Karolina Blixt, Elisabeth Leyser och Matilda Sterby som Friherrinnan och hennes döttrar.
Huvudrollen som Tintomara spelas av den uppburna danska mezzosopranen Sidsel Eriksen. Hon är en stark sångerska med ett utpräglat sinne för det dramatiska både i sång och utspel. Men det finns vad jag uppfattar som en spänd aggressivitet i hennes utspel. Trots många kvaliteter blir hon ett alternativ, inte en Tintomara som jag tänker mig henne.
Sopranen Matilda Sterby spelar en av två systrar vars liv och kärlekshistorier ställs på ända av mordet på kungen. Hon har en röst som av ädlaste kristall, klar, men transparent för känslorna. Vilken kraft och moduleringsförmåga hon ådagalägger! Det fanns stunder när tiden höll andan som i respekt för hennes sång.
Barytonen Lars Johansson Brissmans sång skapade djupt drama i en särskilt förtätad scen.
De två älskande spelades av tenoren Per Lindström och barytonen Carl Ackerfelt, båda med starka insatser.
Genomgående var sångarna av högsta klass och operan kan målas upp med en röstpalett som bygger nyanser och känslor som upplevs djupt kända och trovärdiga.
Det finns körpartier i den här operan som är otroligt vackra. Frågan är om inte de blir mitt starkaste musikminne från den här föreställningen. Dirigenten Simon Kim Phipps är ju också rutinerad körledare och det har nog sin betydelse. Läckö slottsorkester är inte stor, men desto bättre. De drog verkligen guld ur Werles musik.
För många av oss var det nog första gången vi hörde den här operan. Det blir mycket att ta in. Men föreställningen belönar rikligen med många musikaliska höjdpunkter. Och det är ett svårt verk man tagit sig an. En samtida recensent med Almqvist poeten P D A Atterbom skrev vid tiden om Drottningens juvelsmycke: ”ett hverk vars lyten är ytterst lätta att undvika, men hwars skönhet är ytterst svår att likna.”
Publikens tacksamhet för en fin föreställning och entusiasm var inte att ta miste på den här täta operakvällen på Läckö Slott.
BO BORG
Foto: Daniel Strandroth
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Opera på Läckö slott
Tintomara, premiär den 9 juli
Baserad på Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens Juvelsmycke som librettisten Leif Söderström p
Libretto: Leif Söderström
Musik: Lars Johan Werle
Musikalisk bearbetning: Hans Ek
Dirigent – Simon Kim Phipps
Regi – Mattias Ermedahl
Kostym- och scendesign – Anna Kjellsdotter
Mask – Therésia Frisk
Koreograf och biträdande regissör – Nina Irendotter
Ljus – Ronald Salas
På scen: Sidsel Eriksen, Matilda Sterby, Elisabeth Leyser, Carl Ackerfeldt, Per Lindström, Lars Johansson Brissman, Conny Thimander, Karin Ingebäck, Karolina Blixt, Torgny Sporsén, Anders Larsson. Martin Lissel, Alba Gutierrez Malmbom, Petter Reingardt, Helena Gedda
Läckö Kammarorkester
Konsertmästare Per Drougge
Publik: Fullsatt
BoBorg 