Det är svårt att tänka sig en finare spelplats än vid foten av Läckö slott. På ena sidan det glittrande vattnet. Och strax innan finns en uteservering man kan följa showen från.
Vi sitter bekvämt framför scenen. Den är liksom inbyggd i ett tält på tre sidor. Så även fast sommarkvällen är ljus och solig fungerar de ljuseffekter som hör till när man är på rockkonsert numera.
Söndagskvällens attraktion var Boppers. Det var deras tretusende spelning fick vi veta. Och att Boppers spelat i 45 år. Jag antar att det är sanningar med modifikationer. För medlemmar har gått och nya kommit. Men varumärket Boppers finns kvar. Och vi vet att det har stått och står för gammelfolk i väl uppkörda ljudspår.
”Just let me have some rock n roll music, any old way you choose it…”, som Chucken sammanfattade känslan. Och det finns en fin plats I mångas hjärtan och minnen för den här typen av musik.
Låtar från rockens guldålder på femtiotalet är outslitliga vekar det både som känsloväckare och minnesmementon.
Konjunkturerna har svängt för Boppers och gammelrocken. Men vissa av deras skivor (och dom har gjort många) har sålt massor. Och nya plattor under bandnamnet kommer ut stadigt. Senaste alstret heter White Lightning efter George Jones klassiker med roliga ljud från sångaren. Den handlar om yran av hembränt och visst är det litet hemkört över Boppers låtar.
Och nu stod dom där i röda kavajer och svarta läderslipsar. Det är absolut inget fel att vara gammal, det passar bra i revivalrock från femtiotalet. Men det verkar som om sångarnas röster har chanserat och passerat sina bästföredatum. Solosången på en Jackie Wilsonhit och Under the Boardwalk för att ta ett par särskilt tydliga exempel var inte skönsång precis för att uttrycka sig milt och diplomatiskt. Men låtarna har en plats i den äldre publikens favoritbibliotek av nostalgia.
Doo Wop är deras grej. Då kravs stämsång och en bassångare som gör något mysigt inpass ibland. Det var minst sagt litet si och så med stämsången den här kvällen.
Men låtarna är gamla godingar och bandet är goa gubbar så det blir en småputtrig nostalgistund.
De spelade i nästan två timmar. Det var en blandning av covers på femtitalshits och nyskrivna låtar som låter som covers på coverlåtarna. De flyttade sig fram i tiden med sin cover på Chris Speddings Motorbikin, en sjuttiotalslåt låt i femtiotalsstuk som svängde fint här och kändes litet modernare.
Det blev litet jämntjockt trots att de väljer russin ur femtiotalskakan. Vid ett tillfälle klippte trummisen in ett Bo Diddlebeat på en Generation X-låt och det kändes vågat och var uppfriskande här.
Det verkar som det finns en plats i många gamlingars hjärtan för den här typen av snäll trallrock.
Det kallas raggarrock ibland. Men jag såg inte många raggarbilar på parkeringen. Men den här sortens gammelrocklåtar har en bredare publik.
Tiderna förändras. Men vissa klassiska rocklåtar verkar ha kommit för att stanna och känns på något outgrundligt sätt evigt unga. Boppers har varit med förr och vet vilka som är crowdpleasers. Och det finns mycket trivsel i det.
Det var glada och trevliga goa gubbar som spelade på med gott humör. Ingen jättepublik på Läckö den här kvällen, men dom som var där diggade, klappade och sjöng snällt med i rockandrollallsången och trivdes i Boppers sällskap. Och Boppers verkade trivas i vårt och det ger bra stämning en kväll som den här.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Läckö Sessions, recensionen avser konserten 31 juli 2022
Boppers
Publik: Typ 200
BoBorg 