Let´s get lost heter Lidköpings Konstförenings utställning i Konsthallen. Den visar verk av glas- och keramikkonstnären Annika Jarring och målaren Roger Svensson. Rubriken kan ha flera olika betydelser. Jag tänker att ”låt oss gå vilse” är det som ligger närmast till hands. Det finns slitet citat från Tomas Tranströmer som ofta återkommer i konstsammanhang om att det finns platser man bara kan när man går vilse. Och i förlängningen att konstnärliga innovationer är något man hittar om man kopplar bort den karta och kompass man lärt sig i konstnärsutbildningen. Det är en poetisk tanke som blivit litet av ett mantra och ska ”förklara” det där oförklarliga som finns i den goda konsten. Jag ser inte att det har så stor relevans här där så mycket verkar uttänkt och välplanerat.
Let´s get lost kan också ha betydelsen ”låt oss försvinna”. Försvinna in i konsten värld kanske.
Men rubriker och titlar i all ära. Det är ju verken och vad de upplevelser det förmedlar det handlar om
I den stora salen visar Roger Svensson målningar i stora format Det är bra för den stora salen nästan kräver det.
Bilderna verkar ta sin utgångspunkt i det föreställande. Vi ser människor, blommor, stolar. Föremål som finns i vår omgivning. Dem ger Roger Svensson sin konstnärliga make over. För även om det finns föreställande element går färgerna litet dit de vill. En gubbe på en stol är grön i ansiktet. Grön av avund brukar det heta, men det verkar det inte handla om här. Han har grå armar. Blomman i vasen är svart. Och så kommer det ner gigantiska rötter uppifrån. Vad det handlar om? För mig verkar motivet mest vara ett sätt att släppa loss ett färgspel, se vad färgen kan göra i olika former och förstås i överraskande möten med varandra. Han jobbar med starka färger och kontraster. Det är något med de scener han skildrar som får en annan dimension av färgen. Kunde man säga att färgen prövar på ett tveklöst sätt så är det så här. Det finns många människor i bilderna. Deras ansikten är förenklade till masker. Figurerna, träden och blommorna är platta som för att markera deras roll som färgbarare. Somt är snett annat är vint. Man kan identifiera föremålen, men ändå inte, för här är de inte vad de tycks vara vid första anblicken. De får roller i ett färgspel. Konstnären tar sig alla de friheter som är hans självklara rätt, kanske till och med hans uppgift.
I det mindre rummet finns en vägg med massor av mindre målningar. Där trivs jag bäst. Det blir en uppvisning av hans speciella sätt att måla. Täta färgfält och märkliga kompositioner. Ibland något collageinslag. Färgmötena har sin puls, figurerna en annan. Det är ett vitalt måleri som är lätt att tycka om. Dekorativt och livsbejakande. Och fullt av smittande tillit till måleriet.
Annika Jarring står för utställningens tredimensionella verk. Hon är förfaren såväl i glas som i keramik. Ibland blandar hon materialen till annorlunda hybrider.
Mest anslående är hennes glasskulpturer. Planglasbitar används som transparenta mosaikdelar som hon bygger upp stora genomsiktliga former av. Silikonfogarna är mestadels vita, någon gång svarta. Jag ser att någon kallat dem för planglasvävar. Det blir både effektfullt och vackert. Några av dem står på podier. Andra hänger från taket och får då karaktär av lampskärmar. De har då fått ”handtag ”av mörk, liksom rå lera. Kontrasten blir överraskande. Det är kärlformer som genom att ge avkall på sin praktiska användbarhet får en renodlat dekorativ, blir konst helt enkelt.
Hon gör också bruksföremålsobjekt i lera i stora format. Jag minns en svart vattenkanna i mörkt gods. Skulle den fyllas med vatten skulle inte många kunna lyfta den. Och en stor spade. Jag ser inte poängen med dessa här. Kanske är de tänkta till ett utsmyckningssammanhang. Ett par damstövletter i samma bildtänk fungerar bättre i mina ögon.
I ett hörn står en drabbande skulptur i oglaserad lera. I ett ekorrhjul ligger två djur i vila och en så fin gemenskap att deras svansar blivit en. De sover i tryggt och lyckligt ovetande om att allt är fåfänglighet och att springet i ekorrhjulet är ett jagande efter vind. En finstämt poetisk bild.
Ett annat fint verk är ett montage av två glasskivor. På den främre är funna föremål monterade i rader. Det tycks valda och monterade med stor bildkänsla. En fin och respektfull bild av livets oförlikneliga mångfald.
I ett annat verk iscensätter hon ett möte mellan en trädrot och en svart keramikform. Det blir ett fascinerande möte mellan natur och kultur.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Lidköpings konsthall
Let´s get lost
Annika Jarring, glas och keramik
Roger Svensson, måleri
Utställningstid: 10 september – 8 oktober 2022
Arrangör: Lidköpings Konstförening
BoBorg.se 