Så var det dags igen för AW på Lidköpings kulturhus, Folkets Hus. Det är ett väl genomarbetat koncept och arrangemang av högsta klass. Jag missar dem ogärna. Bra artister i en välkomnande och intim inramning. Bra käk (fixat in house!!), kallt vatten för oss som kör och godare nektar finns för de så hågade. Fin stämning är legio. Och så en bra variation på artistutbudet. Spelningarna med Elona Planman och Jonathan Hilli här glömmer man inte i första taget.
I fredags eftermiddag var det dags för pop. Västra Frölundas ”Kent Håkan Hellström” Kristian Anttila besökte Lidköping.
Han kom in som en glad skit i årets skrynkligaste svid. Ensam med sin gitarr. Hans mera kända låtar har popkomp på plattorna. Men nu var det unplugged som gällde på gott och på ont. Man blir uppmärksammad på hur mycket kompet betyder för en poplåt. Men live är live och tillför andra kvaliteter när det vill sig.
Kristian Antilla spelar melodisk pop med texter bortom popklyschorna. Svårt att snappa upp allt när man hör låtarna för första gången live. Men de finns ju på Spotify. När man lyssnar på hans inspelningar är de oftast med popkomp. Det vinner de mycket på. Här är han ensam med en akustisk gitarr som han spelar habilt, men långtifrån lysande. Det gör de lågmälda sångerna, trots fina melodier, litet enahanda, fast de inte är det. Men det han inte levererar musikaliskt kompenserar han med sin personlighet och närvaro. Han söker och får kontakt med publiken. Han skojar och tramsar och snackar på. Och så slår han plötsligt över i allvar i en sång. Han kan kosta på sig att säga om en av sina låtar ”den här är inte så bra”. Fast han menar det inte förstås. Det är showbiz.
Vid ett tillfälle säger han att vi ska gissa vem som gjort originalet till en låt hans framför. Och gissningarna kommer, Jakob Hellman, Tomas Anderson Wij, till och med Lars Winnerbäck och andra. Men det är en cover på en av hans egna låtar han gör. Och man märker hur svårt det är att hitta ett eget lättigenkännligt uttryck i den tättbefolkade svenska singersongwriterfåran.
Men som liveartist tar han risker. Han frågade oss om det fanns någon i publiken som kunde spela minst två ackord på gitarr. Det fanns flera visade sig. Och upp på scen kom konstnären Berit Stenabb som förutom att vara en intressant konstnär också visade sig vara en uppmärksam, påhittig och följsam gitarrackompanjatör. Kristian Antilla tog en sliten papperslapp ur fickan och sjöng en sång som hade något att göra med att han fått ett Ingemar Bergmanstipendium. Den lät litet improviserad men Berith Stenabb var med på noterna så det blev ett kul och mycket uppskattat inslag i konserten. Bra jobbat Berith.
För mig blev den här spelningen litet jämntjock. Konserten blev för mig det som pågick medan jag väntade på det som aldrig hände, för att travestera en av hans låttitlar. Men jag var nog fel publik för den här spelningen. På AW på Folkets hus kan den som vill få sina vyer vidgade och det fick jag den här gången. Dessutom var det var det inte minsta tvekan om att publiken var helnöjd med det här framträdandet.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Folkets Hus Lidköping den 23 september 2022
AW
Kristian Antilla
Publik: Fullt
BoBorg 