Fredagens AW på Folkets Hus i Lidköping gick i trikolorens tecken. ”En chanson–varieté”, stod det i annonsen. Chanson betyder ungefär fransk visa. Och vi fick höra ett antal franska visor med det gemensamt att de är mycket välkända. De måste vara särskilt starka när de som franskspråkiga sånger ta sig igenom den angloamerikanska hegemonin och eterdominansen. Och den här kvällen gav syn för sägen.
Kvällens program var uppbyggt av så stora franska hits att man inte behöver vara frankofil för att känna igen dem. Det var i huvudsak sånger som är überkända och älskade över hela världen. Många var så bekanta att artisterna den här kvällen utan trugande fick publiken att sjunga med. Sånt skapar bra stämning. Och det var det verkligen bland tindrande rödkindade vinglas och levande ljus både bildligt och bokstavligt.
De artister som skapade en så trevlig kväll för oss var Fia Adler Sundblad, Ola Karlberg och Jonas Franke-Blom.
De slog an tonen genom att som inledning säga: ”Vi börjar med första låten”, tydligen medvetna om att ett även ett dåligt skämt kan vara kul om det presenteras på rätt sätt.
De sånger de framförde har ”texter som skär rätt in i livets tillfälligheter och bråddjup. Den tar oss med in i passionen där kärlekens väsen får kontur och blir synlig” hette det i reklammaterialet. Och det var lättare än vanligt att följa med i sångernas tornerande av den stora kärlekens många sidor och färger. De sjöng för det mesta på svenska något som vi som hade tyska som förstaspråk i gymnasiet uppskattade.
De gav oss sånger av de riktigt stora franskspråkiga artisterna som Jacques Brel, Edith Piaf, Barbara och Gilbert Becaud, för att nämna några. Det ger en fin känsla att känna igen sånger man inte hör så ofta. Det behövs bara några takter för att de här sångerna blandas med minnena till en trivsam mix, ett tillstånd man mår bra i. Fransk hjärtesmärta är på något märkligt sätt feelgood.
Vi fick höra oförglömliga sånger som man inte bara minns utan ofta också har minnen till. Ni vet sådana som Kom ihåg det finns rosor, Lämna mig inte nu,
De tre artisterna gjorde sångerna rättvisa genom att inte imitera utan göra egna tolkningar och versioner. De gjorde ett avspänt framträdande med småkul och kontaktskapande mellansnack utan att det på minsta sätt tog bort dramatiken i de här många gånger urstarkt drabbande sångerna. För här handlar det om kärlek och kärlekssorger som kräver större vokabulär och uttryck än hjärta och smärta.
Fia Adler Sandblad sjöng många av sångerna. Jag var glad att hon undvek det där piafska superutspelet (det klarar väl egentligen bara Piaf själv), utan har hittat ett annat sätt. Just hennes sätt att gestalta trovärdigt och hitta sin egen väg in i sångerna och deras ofta storstilade dramatik fungerade bra. Hon spelade gitarr och klingade på glockenspiel. Hon spelade också melodica, litet stolpigt i mina öron, men det skapade ändå stämning.
Ola Karlberg sjöng flera av sångerna med stor skolad inlevelse, liksom teatralt som i det här sammanhanget är positivt. Han hade också en del fina solon på sin lilla saxofon.
Det musikaliska ankaret var Jonas Franke-Blom. Han spelade piano, litet gitarr och cello. Han höll den några gånger som en gitarr när han spelade vilket var effektfullt.
Det här var ett bra program. Till dessa läckerheter serverades en egenproducerad franskinspirerad AW-tallrik med vegetariska läckerheter.
Publiken var helnöjd, inte tu tal om den saken. Det här var den sista planerade AWn för hösten. Hoppas dom planerar fler. För så här genomarbetade och genomtrevliga arrangemang är det inte många andra än Folkets Hus som arrangerar.
Super chouette!
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
AW i Folkets hus, Lidköping
Fransk kärlek rostar aldrig, 30 september 2022
På scen: Fia Adler Sandblad, Ola Karlberg och Jonas Franke-Blom
Publik: Fullsatt+
BoBorg 