Det finns inga rasistiska baktankar med namnet på utställningssalensalen Vita Havet i Konstfacks lokaler, varken nu eller historiskt.
Men en separatistisk elevgrupp på skolan, Brown Island menade att namnet är rasistiskt och exkluderade för icke vita. Men allt vitt är förstås. inte per automatik rasistiskt. Utan grund i fakta valde gruppen att tolka namnet som rasistiskt. Ett ärende skapas i myndigheten Konstfack som kom att beredas i nästan tre år (sic!). Förslaget om namnbyte kom på ledningens bord 2019. Sara Kristoffersson, som själv satt i gruppen berededde, som tröttnade på den segdragna processen skrev en debattartikel i februari 2021. Därefter följde en otrevlig process.
I sin artikel påpekade Sara Kristoffersson, lärare och professor i designhistoria på Konstfack, att namnet inte har det minsta med rasism att göra, vaken nu eller historiskt. Föga kontroversiellt kan man tycka. Men för artikelförfattaren bröt nu helvetet lös och hon blev utsatt för vad som måste betraktas som mobbning av värsta slag av en stor grupp arbetskamrater. Ledningen lät i vad som måste betraktas som en kombination av bristande kompetens och feghet det hela ske. Det finns många Kafkaingredienser i den här fördjävliga berättelsen.
Nu har Sara Kristoffersson skrivit en mycket läsvärd bok om händelserna, en riktig rysare ska det visa sig.
Konstfack har en antagen värdegrund. Bland allt annat fint står där bl. a: ”Våra arbetsformer präglas av humanism, kritisk och kreativ förmåga och engagemang för en miljömässig och socialt hållbar utveckling. Våra arbetsformer är inkluderande och ger utrymme för oliktänkande. Vi värdesätter lekfullhet, mod och konstnärlig integritet. Vi visar varandra tillit och ömsesidig respekt”. Det skulle visa sig vara tomma fraser som en stor del av medarbetarna och inte minst ledningen struntade i. De tillämpade snarast motsatsen.
Bland mycket annat startades en namninsamling bland personalen som fördömde Sara Kristofferssons agerande att skriva debattinlägget som påpekade att det inte finns någon grund för att påstå att namnet Vita Havet på en konstfackslokal var rasistiskt. 44 av hennes kollegor satte sina namn under. Senare, i myndighetens egen utredning i ärendet, menar man att agerandet är privat fast underskrifterna skett tillsammans med underskrivarens statliga tjänstetitel. Det är inte korrekt. Kristoffersson liknar det vid en misshandel i en hockeymatch där domaren säger att misshandlaren gjort det privat utan avsikt att skada. Det är inte svårt att se hennes poäng och hålla med. Men det gör inte Konstfacks utredning och deras advokatbyrå. En strategi blir att kalla dem som skrivit under namninsamlingen ”medarbetare som skrev en replik”. På så sätt blir aktionen inte en fråga om kränkande särbehandling utan en fråga om yttrandefrihet. Slugt, eller bakslugt!?
I boken beskrivs det yttre skeendet med myndighetens handläggning. Men också hur agerandets offer reagerar genom utdrag ur den dagbok hon skrev under Processen. ” jag hör hur mitt hjärta banka och banka snabbt. Ungefär som när man sprungit för fort och jag vaknar vid fyratiden varje morgon med hög puls. Hon lir sjukskriven, med sömnsvårigheter, stress och viktminskning.
Det visar sig att Konstfacks ledning var både feg, flat och okunnig i handläggningen av det här ärendet.
Det blev inget namnbyte på lokalen.
Att Konstfacks rektor nu halvt om halvt pudlat i Aftonbladet känns som om hon slänger in jästen efter degen. Att ha fått den här inblicken i Konstfacks inre liv känns som kalldusch för alla som tror på yttrandefrihet, personalvård och anständigt beteende mot en utsatt medarbetare. Man undrar hur en organisation mår som beter sig så här och har en ledning som låter det passera.
Sara Kristofferssons bok är klar som en kalla vintermorgon. Och man fryser och ryser när man läser om Konstfacks känslokalla hantering av ärendet och dess följder för Sara Kristoffersson. Hennes berättelse är väl belagd. Det finns underlag till det hon påstår. Till det har hon lagt sina dagboksanteckningar som visar hur hon reagerar på skeendet och utstötningen. Det blir viktig bok. Dels förstås för att välbelagda fakta i målet kommer fram. Och för att hon har modet och orkar kliva fram och berätta.
Under ett samtal bland vänner under Processen minns hon att hon sa: ”Dom har fel. Jag har rätt. Lätt som en plätt”. Men var det nåt det inte blev för Sara Kristoffersson så var det lätt.
Men, en vaken natt under den värsta tiden tänker hon ändå: ”Men ångrar jag mig? Inte det minsta.”
Det verkar finnas andra som har goda skäl att göra det.
BO BORG
PS
Sara Kristoffersson första mottagaren av Lars Vilks Stipendium
SVT – Nyheter 3 oktober 2022
Kulturnytt i P1
Bok: Hela havet stormar
Författare: Sara Kristoffersson
Förlag: Volante
ISBN: 978-91-7965-219-7
BoBorg 