På Skövde Konstmuseum visas en utställning med teckningar av Folke Dahlberg. Den är en mycket traditionell utställning gjord i samarbete med Folke Dahlbergsällskapet.
Folke Dahlberg (1912 – 1966) trycks ofta in i mallen av det ensamma geniet, enslingen som gick sin egen väg. Hans konst och hans liv ses då som två sidor av samma sak, vad nu det betyder. Ingen rök utan eld, men visst har det också eldats på med myter och skrönor för att bygga upp den bilden som också ständigt upprepas. Folke Dahlberg var i sitt liv och sin konst mycket knuten till sjön. Främst då Vättern. Men de sista åren av sitt liv bodde han i Sjötorp vid Vänern.
Han blev en mycket originell konstnär. Han tecknade ofta båtar och detaljer från båtar, hav och miljö. Han var inte en intellektuell eller teoretisk konstnär, menar hans biograf Jan Hemmel. Han kom in på konstfack som sextonåring men slutade i förtid, för han fick inte ut det han ville av utbildningen. Sedan bildade och förkovrade han sig själv i ensamheten.
Strandarkad, 1944, tusch – Naken adel, 1939, tusch
Folke Dahlbergs liv har styrt många av tolkningarna av hans bilder i enlighet med den gammeldagsa, och ofta mycket missvisande metod, som låter biografin förklara konsten. Den ger sig ut för att vara bildtolkning, men är det inte i någon meningsfull betydelse. Den biografiska metoden, som Folke Dahlbergs bilder drabbats av, blir mest en slags projicering av personliga egenskaper som tvingas på bilderna. Man ser på konstnären i stället för på bilderna.
Till och med i Folke Dahlbergssällskapets egen konstbok tillämpas den mossiga tolkningsmetoden som blir en förevändning att berätta anekdoter om konstnären i stället för att tolka konsten. Hoppas inte Konstmuseet går i den fällan i sina visningar.
Djungelfloden, ca 1950, tusch – Djursjö, 1961, tusch
På den här utställningen visas teckningar på mycket traditionellt vis. Det är en speciell känsla att se teckningarna på sitt gulnade papper och med dagens ögon fula inramningar. Det förankrar bilderna i en annan tid. Det är helt i sin ordning för Folke Dahlbergs motiv och teknik hör också till historien.
Mest är han känd och hyllad för sina tuschteckningar i en mycket prydlig punkteknik. Den säkert både tidsödande och tålamodsprövande tekniken att bygga upp bilderna av små punkter gav många konstnärliga fördelar och har gett Folke Dahlberg hans u s p som konstnär. Bilderna får en mjukhet som svart tusch på vitt papper sällan kan få. Det gav också Dahlberg en särpräglad stil som kommit att förknippas med honom. Det har poetiskt talats om att hans punkter är ”framdrömda” och ”organiska”. Det låter sig lättare sägas än ses. Det finns en aura av mystik som odlas kring de här bilderna.
Balzac, 1950-tal, tusch – Alla krigares väg: Återtåg, 1945, tusch – I trädgården, ca 1950, tusch
Han skapade bilder med den nästan skulpturala stillhet och harmoni som är en sorts signum för honom som bildkonstnär. Motiven är märkliga, på gränsen till obegripliga om man försöker tolka. Detaljerna känns noggrant, och i en mening realistiska avbildande. Men sammanhangen är minst sagt underligt, många kallar det på svaga grunder surrealistiskt. Men det blir vackra bilder. Människornas hud och föremålens ytor är liksom vattenslipade över lång tid. Och vindsmekta på ett sätt som gör att hårda och kalla föremål i hans bilder upplevs som varma och sammetslena.
Folke Dahlbergs starkaste och mest personliga bilder är dessa hans punktteckningar. De är gråskalans lågmälda svar på den färgprunkande pointilismen menar vissa. Men pointilismen som jag ser den var ute i ett annat ärende. En punkt i en bild gör den inte automatiskt till pointilism. Punkterna ger hans teckningar både en mycket sensibel och sensuell karaktär, men skapar också ett skulpturalt och statuariskt uttryck med drag av stenreliefer. Det finns sällan någon rörelse i bilderna. Så sjöbunden han var ägnade Dahlberg, av verken att döma, ett ovanligt litet intresse åt sjön och vattnets karaktär som han kände så väl i de här bilderna. Han skildrar det liksom i förbigående, vitt och slätt, eller randigt. Det var annat som var det centrala. Det handlar om känslor och tillstånd som drabbar ”som ett hugg”.
Det talas ibland om att det finns ett tidlöst uttryck i Folke Dahlbergs bilder. Och visst kan man även idag drabbas av, och även idag känna igen, den längtan och förundran som bilderna gestaltar. Men det är ingen tvekan om att det känns gammalt, lämningar från en annan tids konstnärsattityd och stilideal. Men hans bästa bilder är så bra att de har en given plats som mementon i vår konsthistoria.
Vattenfrukt, 1934, tusch – Detalj av Vattenfrukt
Men det är viktigt, och det är alltid det viktiga när det gäller konst, att se dem med egna ögon, utan att tänka på alla skrönor om outsiderliv och särlingskap. Dom är en sak. Bilderna en annan. Det här är bilder som har kraften att berätta sin egen historia själv, det blir du varse om du går i utställningen.
Här kan ni se, tolka och döma själva. Det behövs intressanta och nya tolkningsförsök av bilderna. Mycket av de oftast citerade och traderade texterna, till exempel den av Otto G Carlsund, är mest ett slags vänsäll festtalspanegyrik som inte är till mycken hjälp om man vill förbi fantombilden av det seglande och isolerade geniet (en myt som sprids av många fast den är långtifrån sann) och fördjupa sig i konsten.
Bry er inte så mycket om vad kamraten Otto G Carlsund tyckte. För det är ju inte hans eller Folke Dahlbergsällskapets upplevelser ni ska få. Utan era egna.
Utställningen blir en tidsresa till dagar då konsten var sig själv nog. Man kan nog inte komma längre ifrån uttrycken i Jody Woods installation, eller vad det var, som Konstmuseet nyss visade i den stora salen.
Pelagisk visdom, stammar ur en våg, brons
Det pratas ofta om Dahlbergs surrealism. Den ser man inte mycket av i bilderna om man ser efter själv. Men har nu Otto G Carlsund en gång (1945) sagt så, så sprider eftersägarna det som ringar på vattnet. Snarare skulle jag karaktärisera teckningarna som mera allmänt symbolistiska.
Jag antar att den utställning som Konstmuseet gett namnet När surrealismen kom till stan är en pedagogisk pendang. Den utställningen stärker mig i min uppfattning. Eventuella likheter, om de nu finns, känns långsökta för mig. Och av de få bilder som utgör den lilla utställningen har väl inte surrealismen kommit till stan, åtminstone inte i den betydelsen att den kommit in i Konstmuseets samlingar. Och införskaffades de här bilderna samtidigt?
Det viktiga är att ni tar tillfället i akt att se Folke Dahlbergs särpräglade konstnärskap. Med egna ögon!
BO BORG
Foto Rune Lindström
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Skövde Konstmuseum
Folke Dahlberg – genom dröm och verklighet
Utställningstid 8 september – 20 november 2022
Vinterskepp, 1940-41, olja
BoBorg 