Det är nåt visst med att se en musikal på GöteborgsOperan. När alla deras enorma resurser kopplas på finns det möjligheter till massiva upplevelser utöver det vanliga. Potentialen till fantastiska, ibland för oss lekmän nästa otänkbara, scenlösningar och scenografi finns här. Man kan räkna sig till ett femtiotal så kallade produktionsansvariga i programmet till musikalen Cabaret. Man har förutom den lilla orkestern på scenen (som bara den är större än hela orkestern Revymakarna i Skövde har vid sina uppsättningar) trettiotvå musiker ur GöteborgsOperans orkester som spelar Cabaretlåtarna. Dessutom en barnkör på ett knappt tjugotal. Förutom innehavarna av de större rollerna finns ett trettiotal i ensemblen. Mm, mm. När alla dessa resurser fokuseras och eldas till stordåd då blir det åka av. Och så är det med den uppsättning av musikalen Cabaret som nu är aktuell på GöteborgsOperans stora scen. Den verkar gjord enligt devisen MORE is MORE.
Man spelar Cabaret. I min värld är det musikalernas musikal. Bra story och suverän musik är det som konstituerar en klassik musikal. Och där är Cabaret för mig det bästa exemplet.
Cabaret utspelar sig i trettiotalets Berlin. Samtidigt med ett hämningslöst och promiskuöst nöjesliv som var gränslöst i sin frihetsaptit växte antitesen fram i form av en nattsvart reaktion. Den lössläppta friheten kom att konfronteras och slås ner av skoningslösa krav på uniformitet i form av odemokratisk nationalism och nazism. Cabaret utspelar sig precis när nazisterna bröt igenom demokratins fördämningar och släppte på trångsynthetens och ondskans flodvåg. Friheten är alltid hotad och måste försvaras. Nu som då. Den frågan aktualiseras av Cabaret.
I nattklubben Kit Kat Klub är utlevelsen både omåttlig och omättlig. Cabareten blir en sinnebild för livet och livet kan ses som en cabaret med sina kast och sina både komiska och tragikomiska UPS and Downs.
Här jobbar Sally Bowls (spelad av Kerstin Hilldén) som ekivok Show girl. Dit kommer författaren Clifford Bradshaw (spelad av Tobias Ahlsell). Det klickar dem emellan och vi får följa hur det omaka paret nästan blir makar. Vid sidan av deras unga kärlekshistoria får vi följa en rar åldringsromans med förhinder mellan Fräulein Schneider (spelad av Siw Erixon) och Herr Schultz (spelad av Lars Hjertner).
Den myllrande och normbrytande cabareten på Kit Kat Klub sker mot en växande klangbotten av oprovocerat våld och trångsynthet som den framstövlande nazismen tvingade på människorna.
En cabaret har förstås en konferencier som styr och ställer och för handlingen på klubben framåt. Han spelas av David Lundqvist. Han leker med könsroller som det honom gitter och är utstyrd som en dragdramaqueen. Han tar befälet och har som sig bör några av de bästa numren, hits som Willkommen, Två damer och Såg ni den kvinnan som jag ser. Var och en får sin egen musikaliska dräkt inom ramen för hans breda register. Han har en kinky pondus som funkar bra här. Jag tycker dock att scenen med gorillorna är oskarp och det iskalla budskapet tramsas bort. Men det ser jag mer som ett regibeslut.
Kerstin Hilldén spelar Sally Bowles och skiftar fint mellan nattklubbsdiva och överöronenförälskad. Och visst spelar Siw Erixon och Lars Hjertener fram det rara så det räcker och blir över i Fräulein Schneider och Herr Schulz romans på gamla dar. Och det gulligulliga blir en bra kontrast mot deras tragiska, påtvingade uppbrott. I deras som i alla de andra personernas liv tränger sig nazismens intolerans och antihumanism och våld alltmer på och förstör.
Kanske kan jag tycka att man gullat till en del av gestalterna litet väl mycket. Jag tänker då på Lars Hjertners Herr Schultz och Kerstin Hilldéns Sally Bowles. Hans figur blir rena Nalle Puh och hennes mer av genompräktig dagisfröken än alkoholiserad halvprostituerad. Men det rara gör det råa tydligare.
Men helhetsupplevelsen av den här förställningen är överväldigande med sitt myller av karaktärsfulla karaktärer. Scenografin med rörlig scen, olika nivåer och massor av stämningsskapande detaljer är rena knockouten.
Regin och koreografin funkar perfekt och föreställningen går som en schweizisk kronometer.
Och i mina öron finns det ingen musikal som har så många minnesvärda låtar som Cabaret och här får de full rättvisa med den stora orkestern som ibland interfolieras med en liten ensemble som jazzar till det med litet mer rökig nattmusik. Lägg härtill många fina sånginsatser.
En bra musikal som den här är sinnlig och engagerar både hjärta och hjärna. En av den här musikalens kvaliteter är att den på ett så både enkelt och tydligt sätt visar att kultur och politik stör och berör varandras intresseområden. Här är avståndstagandet till nazismen kompromisslöst och finalen med alla i fångkläder är en gripande final på en föreställning som griper tag och drabbar.
BO BORG
Foto: Lennart Sjöberg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
CABARET
GöteborgsOperan
Spelperiod: 1 oktober 2022 — 29 mars 2022
Recensionen avser föreställningen den 9 oktober 2022
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Manus: Joe Materoff baserat på en pjäs av John van Druten, baserad på berättelser av Christofer Isherwood. Översättning till svenska Rikard Bergqvist
Dirigent: David White som också gjort de musikaliska arrangemangen
Regi: James Grieve
Koreografi: Rebecca Howell
Scenografi och Kostymdesign: Lucy Osborne
Medverkande: David Lundqvist, Kerstin Hilldén, Tobias Ahlsell, Siw Erixon, Lars Hjertner, Karin Mårtenson Ghods, Anders Wängdahl, ensemble. musiker på scen, barnkör. Och delar ur GöteborgsOperans Orkester
Publik: Nästan fullsatt
BoBorg 