Det är i en grupp den enskilda människans ensamhet blir mest påtaglig. Att befinna sig i en samling människor och söka empati och förståelse kan vara ett lika nattsvart projekt som nånsin en Norénpjäs. Det har talats om ”själens obotliga ensamhet”, och det verkar vara ett tema som Lars Norén varierar till avgrundsdjup i sina pjäser. Den kan ta sig olika former. Människorna söker gemenskap men ensamhet är hennes lott. Vi söker samspel men hamnar i en hopplös patiens. I en sång liknas livet vid ”… planing solitaire alone with a deck of 51”.
På måndagskvällen spelades Lars Noréns pjäs Solitaire i Varar konserthus. 10 människor har utan att veta varför eller hur det har gått till hamnat i ett fyrkantigt rum utan väggar. En kollektiv belägenhet. Men är det något de här människorna inte är är det en gemenskap. Där står de tätt sammanpackade utan möjlighet att ta sig ut. Där står de. I väntan. Alla talar, men ingen lyssnar. Tankarna går förstås till Becketts I väntan på Godot. Där väntar huvudpersonerna på något eller någon obestämd de hoppas på. Gud kanske. I Solitaire vänta man på det tröstlöst oundvikliga. Det är livet som en väntan i ensamhet på den oundvikliga döden. Hoppet ör fåfängt. Det blir en tragikomisk vänta. Mest tragisk.
BoBorg 