Skönhet är ett fantastiskt kommunikationsmedel. Om ögat tilltalas på ett lustfyllt sätt hittar det nya öppningar också inåt, mot känslornas och stundom snuddar de intellektets domäner.
Jan-Erik Svenssons målningar är vackra med en skönhet som inte stannar vid den dekorativa ytan. Ändå är kontakten direkt. De har en stillsam utstrålning som fängslar ögat men också vänder blicken inåt.
Jan-Erik Svenssons måleri låter pendeln mellan måleri och natur stanna i sin egen position. Jag vet ingen natur som ser ut som hans bilder. Men hans blick är väl ute i ett annat ärende än min. Även om de i mina ögon inte är naturliga så upplever jag dem ändå som naturliga. Hans cut up montage av intrycksfragment byggs ihop till egna bildrum. Det finns inget som verfrändligar. Det här är inte tankarnas, utan sinnenas konst. Kanske, det är i alla fall min mening, blir det för enkelspårigt att se natur som deras yttersta tecken. För några räcker det. Andra vill vidare och hittar vägar i målningarna. Om verkligheten inte stämmer med kartan gäller kartan, hette det. På skoj trodde jag när jag hörde det som värnpliktig. Må så vara där. Men i konsten gäller det. Intrycken naturen har gjort finns där som grund. Inte direkt avbildade. Helheten tycks viktigare än de aldrig så noga utspenslade detaljerna, men de förutsätter som i all konst varandra. Utan ett dialektiskt förhållande mellan form och innehåll, mellan vision och hantverk ingen konst.
Jag uppfattar att Jan Erik Svenssons bilder handlar mer om måleriet och färgens kraft och möjligheter än om de yttre impulser som startat processen. Kanske är det så att han söker en aspekt av verkligheten som bara måleriet kan lägga i daga och visa upp. Färgen är ju målarens främsta verktyg. Jan-Erik Svensson komponerar med färg och det ljus som finns under, mellan och bakom färgerna. Som jag ser det skildrar hans målningar inte främst hur ljuset belyser naturen utifrån, utan snarare ett ljus som kommer inifrån. ”Ljus inifrån”!?, undrar vän av ordning. Kanske är det ett för romantiskt synsätt för många. Men se då dom på sitt sätt. Men det är något annat, något mer, än de yttre intrycken som laddar bilder, som skiljer konstverken från tavlorna. På något paradoxalt sätt är hans landskap både i rytmiserande rörelse och i djup försjunkenhet på en gång.
”All orsak till att något övergår från icke-varat till varat är ju poesi.”, menade Platon, i en formulering som också är tänkvärd i konstsammanhang. I den meningen är Jan-Erik Svenssons målningar bildpoesi. Känslor, tankar och erfarenheter som inte låter sig sägas görs närvarande i hans målningar. Hur det går till är hantverk för målaren. För oss icke-konstnärer är det ett av de mysterier som gör att konsten inte lämnar oss någon ro och att vi alltid återkommer till den.
Impulser och influenser till den här konsten tycks komma både utifrån och inifrån och han väljer stilistiska uttryck efter vad han vill berätta. Och han har en stil. Man känner igen hans bilder. Déjà vun blir en bottenplatta i upplevelsen. Det finns inga kvalitativa språng, utan ett metodiskt bearbetande av den aktuella bildidén.
Utställningen visar en rad exempel på hur han fördjupar sina teman i olika varianter. På senare tid har hans bilder blivit alltmer dekorativa. Det känns hemtamt och välbekant. Samma tanke dyker upp igen inför de här målningarna.
Man ska nog inte försöka se hans bilder som rebusar. De naturlika fragmenten som kompositionerna byggts av kanske inte betyder något annat. De är sig själva nog. De skapar en kreativ oro, en intellektuell rastlöshet som kräver sitt. De verkar tro på dig som betraktare och gör dig aktiv i förhållande till dem. Gott så.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Galleri Lucifer i Skövde
Jan-Erik Svensson
29 oktober – 13 november 2022
BoBorg 