Hammer – Göteborgsoperan

I Dantes Gudomliga komedi får vi följa med på en vandring och besöka både Paradiset och Helvetet. Kapitlet om helvetet är en av världslitteraturens bästsäljare som engagerat människor på djupet i alla tider. Paradiset är svårare att gestalta och blir inte ens i Dantes gestaltning lika intressant. Så är det också med Alexander Ekmans dansföreställning Hammer på GöteborgsOperan. Den består av två delar. I den första, den paradisiska,  är allt vackert. Alla ler och skrattar. Fina ljusa kläder, vänliga dansare. Samverkan och kärlek. En sinnebild för lyckan i kärlek och gemenskap. Det är sinnligt, fräscht och vackert. Erotiskt. Mjukt med fina gemensamhetsscener i litet summer of lovestuk. Men det tar inte tag. För mig blir det mest, visserligen oerhört kvalificerad, men dock, lätt underhållning. Efteråt förstår jag bättre den här avdelningens betydelse i den enkla plotten. Det gemensamma och fina kommer att brytas sönder i  den självbespegling och hänsynslösa egoism som präglar självupptagenhetens helvete. Skildras paradiset vackert blir kontrasteffekten mot helvetet mer anslående.

Skeendet åtföljs av musik av Mikael Karlsson. Den har ett tungt ödesmättat grundbeat på vilket stråkklang och blåsmelodier ligger och förstärker och nyanserar stämningen.
I scenens bakkant finns den hammare som gett föreställningen dess namn. Det är en sådan där orange som finns för att slå sig ut ur t ex tågkupéer vid nödsituationer. Den hänger tryggt på sin plats och behövs inte användas under första akten. Klart man vill vara kvar i det sköna.

En övergång förbereds och markeras i slutet av fösta avdelningen. Dansarna ger sig ut i publiken och poserar och vill bli fotograferade. Nu är det början till upplösningen. Man går från Se oss till Se mig. Egoism och hänsynslös självhävdelse tar över allt mer. Publiken spelar gärna med när de får ta fram sina älskade mobiltelefoner och fotografera. Bilden och självbilden blir viktigare än verkligheten själv. Ett tidens tecken.

I andra akten är det mörkt och dansarna är iklädda svart och höga platåboots. Nu skaver konkurrens och illvilja. Det är de vassa armbågarnas avdelning fylld av våldsmarkeringar. Sensualiteten är förbytt mot sexualitet och de varma leendena är som bortblåsta.

Dramat utspelar sig mot en stark scenografi. En märklig jättebild i fonden där ett huvud sänks ner och slickar golvet. Och märkliga små egotorn byggs och rivs. Och det är hård kamp om uppmärksamheten och om att få stå i centrum och höja sig över de andra.

Det speciella med rörelsekonst av det här slaget är att man försöker förstå fast man inte fattar. Och ibland lyckas det på ett sätt bara kroppen kan förmedla. Det vidgar ens vyer. Men man får förstås akta sig för att se skeendet som charader och försöka tolka varje rörelse eller åtbörd.

Det blev (över)tydlig samtidssatir när en scen med en talkshow spelas upp. Upplägget var skäligen enkelt. Men det var tillräckligt för att vi skulle förstå vilken inslagen dörr man ville slå in. Och det gjordes med en rakbladsvass ironi. Men här handlar det nog mindre om innehållet och mer om hur det gestaltas. Och det var verkligen genomarbetade scener som var något alldeles extra. För rörelsekonst är i huvudsak form och en form som ofta tar oss med till okända marker, vilket vi vill eller inte. Man blir helt fascinerad och upptagen av kroppsrörelser som på sitt eget meddelar sig till oss. Och på ett sätt och med en effekt som ibland är omedelbar eller som ger sig tillkänna efterhand. Dansarna utför ett oerhört, nästan akrobatiskt artisteri. Ibland tecknar kropparna snabba kalligram i luften. Det är oerhört estetiskt som när dansarna utrustar sig med lampor som ger mönster av ljuspunkter i scenens djupa mörker. Och det behövs i den tragedi superegoismen skapar.

Någon tar den orangefärgade hammaren och slår en nödsignal på en gonggong inför vad som håller på att hända.

Efter att ha varit i egoisthelvetet sveper dansarna in i böljande samklang samma ljusa trikåer som i inledningen. Och det optimistiska utropstecknet som väl ska beteckna happy end ändå är i form av ett gulligt gosedjur. Vi får hoppas på barnen.

BO BORG

Foto: Lennart Sjöberg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se

---

GöteborgsOperan
Hammer, recensionen avser föreställningen 9 november 2022
Koreografi, regi, scenografi, ljusdesign: Alexander Ekman
Musik: Mikael Karlsson
Dramaturgi: Carina Nildalen
Kostymdesign, Henrik Vibskov
Ljusdesign: Joakim Brink
GöteborgsOperans Danskompani
Verket är skapat i samverkan med GöteborgsOperans Danskompani
Publik: Stor och entusiastisk
Hammer spelas t o m 10 december 2022