Henrik Allert värvades till Rörstrand av Carl-Harry Ståhlhane som varit hans lärare på Slöjdföreningens skola. Han blev knuten till Rörstrand som frilans 1969 – 1972.
Nu är han tillbaka med en separatutställning på Rörstrands Museum. Det är nog den bästa utställning jag sett av honom, och det vill inte säga litet. Den sätter fokus på viken förstklassiga skulptör han är. Han är en framstående, mycket personlig konstnär och det får vi se många fina exempel på den här utställningen. I en monter finns också några av de föremål han gjorde på sin tid på Rörstrand.
Men det intressanta här är de skulpturer och reliefer som dominerar utställningen. Det är verkligen ett urval som visar vilken originell och framstående konstnär han är.
Han är mycket handaskicklig. Hans material är lera, men han är inte bruksföremålstillverkare. Inte heller verkar han vara ute efter att briljera med sin teknik och sitt materialkunnande. Ändå gör han det, i förbifarten liksom, på väg mot konsten. De starka konstnärliga kvaliteterna lyfter och laddar hans föremål. Han ser sina materials speciella konstnärliga potential. En spricka i godset tar han till vara så den berikar uttrycket. En rinning i glasyren även om den är ett resultat av slumpen blir rätt utnyttjad av en konstnär av Henrik Allerts kaliber ett konstnärligt mervärde, en omistlig del av verket. Allt sker inom ramen för hans personliga konstnärliga vision.
Det finns ett allvar i Henrik Allerts konst som inte är att ta miste på. I hans fall handlar det aldrig om verk som råkat bli på ett visst sätt. De ser ut som de gör för att de måste göra det. Det handlar lika mycket om det som finns under utanverket. Det låter sig lätt sägas, men det kräver en konstnär av Henrik Allerts dignitet för att få skulpturer att själva gestalta de djupaste känslorna. Det sker där det personliga möter det allmänmänskliga. När man ser hans skulpturer undrar man hur det komplicerade kan verka så enkelt och det enkla kan visa sig ha så många bottnar?
På utställningen kan vi se särskilt goda exempel på de märkliga långsmala masker han gjort genom åren. De har drag av både vardaglighet och myt. Man upplever dem som på en gång djuriska och mänskliga. Djur och människa liksom smälter samman. Ingen överordnade den andra. Alla är vi likvärdiga i vår Herres hage tycks han mena. Hans skulpturer kan se uråldriga ut, som vore de gjorda i ett nästan urtida bildspråk. Men i hans konst ligger det primitiva mycket nära det förfinade uttrycket. Dåtida och nutida smälter samman.
Det skulle gå åt stora bokverk för att i ord förklara det som ett av hans djurhuvuden kan berätta direkt med en tom blick, skrovlig hud eller med dragen kring munnen. Det är stort.
Henrik Allerts kan som få skapa en legering av hantverk och känsla, av då och nu, jag och vi. En betydande del av uttrycket i hans bilder kommer ur hans skickliga och nära arbete och samarbete med leran. Han verkar på ett benådat sätt ha formerna i händerna. Han har ofta återkommit till hur han känner att det döljs fördolda handlingar, ritualer och mytologiska tillstånd i själva materialet.
Jag tror att Henrik Allerts konst hämtar mycket av sin kraft och näring ur de speciella förutsättningar hans livsomständigheter har gett honom. Han växte upp på gården Ängen utanför Skövde där han fortfarande bor och verkar. Hans liv och konst har kommit att präglas av närheten till jorden, djuren och årets växlingar. När hans intresse för konsten tog över följde givetvis den präglingen med in i bildvärld och tekniker.
Hans bilder av djur och människor kan inte ses som naturalistiska avbildningar. Ändå kan vi direkt identifiera både utseende och känsla, för att de känns så äkta, autentiska ut. Han förstärker naturalismen. Han tar dem ett steg vidare genom att liksom besjäla sina figurer.
Henrik Allerts bilder imponerar både på kännare och mindre konstvana. De ser enkla, närmast självklara ut. Men det är bara vid första anblicken. De växer med umgänget.
Trots att så många av hans masker utstrålar ett stoiskt lugn, framkallar de undran och oro. Perspektiven vidgas. Den lilla verkligheten blir större. En del av Henrik Allerts arbeten ser klassiskt gamla ut. Men man upplever dem aldrig som historiska lämningar som slumpen råkat lämna i vår väg. De känns istället som om de vore minnesmärken som måste bli kvar, som är så viktiga att de står vid sidan om tidens nedbrytning och utplåning. De tankar och aningar dessa verk lyfter fram kan inte skapas på något annat sätt än i den här speciella personliga konstnärliga legeringen av hantverk och känsla.
Han visar också några fantastiska reliefer, teckningar i lera, men med ytterligare en dimension i sin form och sitt uttryck.
Henrik Allert har en unik position i konstlivet. Han tillhör det fåtal konstnärer som har både konstexperternas och den breda publikens uppskattning. Det ena utesluter annars oftast det andra. Han säljer bra på galleriutställningar och är också representerad i prestigefulla museisamlingar, Röhsska och Skövde Konstmuseum för att nämna några.
De stumma, ordlösa känslorna får en röst genom hans skulpturer. Deras tilltal är som en smekning av en grov och sliten hand. Värmen och omsorgen går igenom den hårda ytan och känns direkt.
Sånt sker bara i mötet med den stora och viktiga konsten.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
PS: Några brister i själva utställningsarrangemanget irriterar. Varför kunde inte en skylt markera vilka verk han gjorde under sin tid på Rörstrand? Och varför är inte tillkomstår på verken angiven i katalogen. Det är ju högintressant information. Några av de böcker som skrivits om Henrik Allerts konst borde finnas tillgängliga.
Rörstrands Museum Lidköping
Sprunget ur lera
Henrik Allert
Utställningstid: 5 november 2022 – 5 februari 2023
BoBorg 