Föreställningen med namnet Den skingrade mosaikens bild spelades i Stenhammarkyrkan vid fyra fullsatta tillfällen. Den tog oss med på en resa genom tro och tvivel, förtvivlan och hopp, sorg och glädje. Det var ingen tvekan om att det gjorde intryck på publiken när jag var där och att den togs väl emot av publiken.
I programbladet används några begrepp att fundera över. Verkets upphovsman både när det gäller text och musik Stig Roland Rask vill kategorisera det med ett nytt begrepp, ”visoratorium”. Visa vet vi alla vad det är. Och oratorium är enkelt uttryck ett större musikverk för soloröster, kör och orkester. Och så var det här. Bachs Juloratorium är ett närliggande exempel i den klassiska genren. Det som skiljer ett oratorium som detta från till exempel en opera eller en musikal är att det inte framförs sceniskt, d v s man har ingen scenografi, dräkter eller andra effekter. Det är orden och musiken själva som för all talan.
Här fick vi höra ett radband av sånger som framfördes i ett växelspel mellan kör och solister. Sångerna kan sägas ha viskaraktär, dvs de är enkla berättande sånger med lättillgängliga melodier av vis- eller i mina öron snarare populärmusikkaraktär. Upphovsmannen nämner några av proggens förgrundsgestalter som Mikael Wiehe och Ola Magnell som inspiratörer. Ett annat begrepp som används i programbladet är ”genreöverskridande”. Vilka genrer som överskrids framgick inte för mig.
Verket berättar en historia baserad på en berättelse av Gunnar Edman (1915–1995) som i sin tur bygger på en medeltida legend. Det handlar om en kyrklig mosaik som sprids i ofärdstid och som efter krig och svåra tider åter kan sammanfogas. Det är en mångbottnad berättelse som svarar på både religiösa och mera profana tolkningar. Det är en legend som turnerar både religiösa och profant existentiella frågor och som på ett naturligt sätt visar att de har många beröringspunkter och fördjupar och förmerar varandra. Det handlar om delens förhållande till helheten, om jagets beroende av gruppen. Men också om behovet om att hålla samman och att delen inte blir fullt meningsfull utan sitt sammanhang bland de andra delarna. Det är tankar som får en extra klangbotten i ett religiöst sammanhang som här, men även i icke-religiöst tänkande.
Tre försångare, Andreas Glans, Sven Pilfalk och Linnea Smedman sjöng inför och tillsammans med kören Andante. Genomgående var det mycket lättsjungna, stundtals trallvänliga, sånger. I en seriös populärmusiktradition. I mina öron hade de mer musikal- än vis-karaktär. Sångarna var bra och bar fram det varierade materialet. De tre personliga sångarna gav variation och karaktär åt verket. Samspelet med kören var fint. Man spände över hela skalan från sorgesånger till hårdsvängande gospel. Kören Andante sjöng med fyllig precision och följsamhet till de olika musikaliska uttrycken. Det är verkligen mäktigt med en blandad kör av bra kvalitet som här. Det måste ha gått åt mycket arbete och gedigna förberedelser för att få det att funka så bra.
Man ackompanjerades av ett gediget band med piano, cello, kontrabas, slagverk och diverse andra instrument som bandoneon och harpa. Det var ett stadigt gung i orkestern med stor variation, flera gånger med en rytmik bluesgrund, inte minst på piano och bas som jag uppskattade mycket. Vi fick också höra flera fina solon på olika instrument.
Det var litet svårt för mig att hänga med i berättelsens alla delar. Det förutsatte nog att man läst programbladet innan.
Den skingrade mosaikens bild är ett genomarbetat verk med många kvaliteter i såväl musik som text. Jag kan tänka mig Stig Roland Rask opus framfört i olika sammanhang och att även andra musiker vill göra sina versioner av det.
Den skingrade mosaikens bild gav oss en rik musikupplevelse, väl framförd populärmusik med en öppning mot större frågor.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Stenhammarkyrkan. Lidköping
Den skingrade mosaikens bild, recensionen avser föreställningen 20221120
Text och musik av Stig Roland Rask
Baserad på en bok av Gunnar Edman
På scen
Körledare: Stig Roland Rask
Sångare: Andreas Glans, Sven Pilfalk, Linnea Smedman och kören Andante
Instrumentalister: Lars-Gunnar Rask, piano, Ingrid Carlsson, cello, Johan Sundström, kontrabas, Henric Svensson, slagverk, Robert Svensson, Udo, Bandoneon, gitarr, durspel, keltisk harpa
BoBorg 