Hoffmans äventyr – GöteborgsOperan

Ibland känns det som magisk realism är det mest realistiska. Dess uppbrutna kronologi och ett självklart sätt att låta dröm och vardaglighet vara tillsammans kan ge vissa berättelser liv och få en att förstå. Det oförklarliga behövs för förklaringen. Det som för ensidigt och prosaiskt huggs i sten blir ju stendött.

Ändå tvekar vi inför fantastiska berättelser. Jag tror att det är i den vacklan konsten har sina bästa förutsättningar. Dialektiken mellan det naturliga och det som i förstone ser o- eller övernaturligt ut öppnar nyfikenheten. Osäkerheten tvingar fram kreativiteten hos i oss i publiken och det är då man kan glänta till de speciella och djupare upplevelser konsten ge.

Pä GöteborgsOperan ges nu Hoffmans äventyr. Det är en så kallad opera fantastique uruppförd 1881. För den fantastiska musiken står Jacques Offenbach, han som litet vanvördigt kallas operettkungen. Men här handlar det om operamusik av bästa märke.

Det är en omtumlande uppsättning vi får se här på GöteborgsOperan. Allt, och det är mycket, som skett i Hoffmans och hans älskade Stellas relation över lång tid, sker nu samtidigt inför våra häpna ögon. Vi får följa hur minnen blir verklighet igen på samma gång som förflutna skeenden liksom glider in i samtidigt med samtiden. Och verkligheten tar en i var hand och följder dem till märkliga möten som öppnar upp nya perspektiv.
Det är en föreställning på en spelplan fylld av effekter. En stor vridbar scen. En trappa upp till en annan våning. Filmade avsnitt blandas med det som sker på scenen. Det händer massor hela tiden. Och alla bitar behövs för man ska kunna förstå. Förstå och förstå förresten!? Det här är inget pussel där alla bitar kan adderas till en helhetsbild. Så är ju aldrig livet. Och inte den goda konsten heller.
Jag tycker att polske regissören Krystian Lada iscensättning är suverän med sitt bombardemang av intryck vi behöver på resan mot berättelsens kärnor. Den reser många frågor. Vad gör oss till den vi blir? Vilka händelser och relationer präglar oss. Hur utvecklas kärleken? Finns det en konflikt mellan kärlek och konst? Blir vi svartsjuka på partnerns framgångar. Var kommer inspirationen ifrån? Frågorna haglar och svarsglimtar svischar förbi. Här i ett veritabelt bombardemang av intryck. Varje akt bygger upp en katastrof som för utvecklingen i en ny riktning. Det är skeendets och känslornas komplexitet som gör föreställningen så laddad. Detta i kombination med musiken gör upplevelsen stundtals överväldigande.

Vi får möta Hoffman i olika åldrar som möter Stella i skilda situationer, som olika kvinnor med olika namn. Same but different.
Hoffman i livets skilda skeden spelas av tre olika, som yngre av Brian Michael Moore som medelålders av Joachim Bäckström och som äldre av Tomas Lind. Alla är bra, kanske särskilt Brian Michael Moore som förutom perfekt teknik dessutom har en så särskilt vacker röstklang. I ett nummer är Hoffman i alla tre åldrar samtidigt på scen och de sjunger tillsammans i ett av föreställningens många toppnummer.

Två av sångarna agerar i nakentrikåer. Det är en ständig provokatör spelad av Andrew Foster Williams och Musan som görs av Katarina Karnéus. Hon är utstyrd som en mullig och bullig urkvinna a la Venus från Willendorf. Liksom hon är Musan en bild av den osminkade nakna sanningen som skiter i konventionerna och röker och kröker och bär sig omaskerat åt. Katarina Karnéus gör en förträfflig rollprestation och sjunger levande liv i sin tunga rollfigur.

Kerstin Avemo imponerar stort i sina fyra roller. Vad ska man ha superlativer till om inte om hennes insatser i den här föreställningen. Enastående scennärvaro. Övertygande rollgestaltningar. Och sång extarordinaire. Att höra henne precisionsleka Olympias aria är ren och odelad musikglädje. Och det är bara ett exempel. Toppklass är bara förnamnet.

Orkestern under Sébastien Rouland fick musiken att fördjupa och förmera och binda samman de komplexa skeendena.

Vilken föreställning det här är! En djärv, originell, högintressant och mångbottnad iscensättning.

BO BORG

Foto: Lennart Sjöberg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


GöteborgsOperan
Hoffmans äventyr (recensionen avser föreställningen den 1 december 2022.)
Jacques Offenbach (1819–1880). Libretto Jules Barbier efter en pjäs av Jules Barbier och Michel Carré. Edition Michael Kaye och Jean-Christophe Keck. Det bygger på berättelser av E.T.A: HoffmanDirigent: Sébastien Rouland 
Regi och videodesign: Krystian Lada
Scenografi: Marian Nketiah 
Kostymdesign: Bente Rolandsdotter 
Ljusdesign: Aleksandr Prowaliński  Hoffmann som yngre/Schlemil: Brian Michael Moore
Hoffmann som medelålders: Joachim Bäckström
Hoffmann som äldre/Spalanzani: Tomas Lind
Nicklausse/Musan: Katarina Karnéus
Olympia/Antonia/Giulietta/Stella: Kerstin Avemo
Lindorf/Coppelius/Dr. Mirakel/Dapertutto: Andrew Foster Williams
Andrés/Cochenille/Frantz/Pitchinaccio: Daniel Ralphsson
Crespel: Mats Persson
Lutter: Stefan Berkieta
Nathanael: Markus Pettersson
Hermann: Daniel Hayes
Wilhelm: Kristoffer Töyrä
Moderns röst: Katarina Giotas
GöteborgsOperans Kör 
GöteborgsOperans Orkester
Statister 
Den här uppsättningen är en samproduktion med Saarländisches
Staatstheater, Saarbrücken. 
Spelperiod: 26 november 2022 – 15 januari 2023

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s