”Det finns allt möjligt i världen som inte är konst men som kan vara med och bidra till debatt. Och jag menar att Lars Vilks rondellhund är just ett sådant fenomen. Och jag tycker att det är ett viktigt fenomen, jag tycker att det är viktigt att vi debatterar det. Men jag tycker inte att det i sig själv gör det till ett konstverk.” Orden är Moderna Museets överintendent Gitte Ørskous när hon 2021 ska motivera varför museet/hon beslutat att inte inkorporera Lars Vilks Rondellhund i sina samlingar.
Det är inte säkerhetsskäl hon åberopar. Hon underkänner det som konstverk!? 2015 när Moderna museet behandlade frågan och också då inte tog mot verket sågs ändå hunden av dåvarande chefen Daniel Birnbaum som ett konstverk. Men alltså inte 2021. Två motsatta uppfattningar i samma avgörande fråga ledde till samma slutsats från landets ledande samtidskonstinstitution.
Konstkritikern på Expressen och senare på Kulturradion Mårten Arndtzén var också kritisk till verket, men har kommit att ompröva sin uppfattning. Han har nu skrivit en bok med sina resonemang och bevekelsegrunder till hundraåttiograders ändring av uppfattning. Boken heter Konsten är vi. Den tar diskussionen om Vilks verk på allvar, ger frågeställningarna och uppfattningarna en behövlig kontext.
Låt mig säga redan nu att jag är imponerad och glad åt hans resonemang. Det är inget ytligt tyckande, utan en djupborrande analys. Litet omständligt, men alltid oklanderligt lägger han fram sin och Lars Vilks sak. Han redovisar metodiskt sina bevekelsegrunder som hjälper läsaren att pröva sina egna.
Enligt Lars Vilks egen definition av verket är det inte bara en teckning, utan framför allt den ”sociala skulptur” som utgörs av de reaktioner hans teckningar av profeten givit upphov till.
Mårten Arndtzén tar sin utgångspunkt i den så kallade institutionella konstteorin. Enligt den är det enda kriterium ett konstverk måste uppfylla att den så kallade konstvärlden – ett vittförgrenat nätverk av initierade personer och mäktiga institutioner – accepterar det som ett sådant. Arndtzén har begärt ut mejlkorrespondens från Moderna Museet. Av den att döma ställer de flesta konstmuseicheferna sig bakom Gitte Ørskous avvisande uppfattning i den här frågan. En blivande kulturminister Jeanette Gustafsdotter (numera leder hon Sveriges museer, en intresseorganisation för offentliga museer) instämde och hejade på!? Man har rätt att utgå ifrån att de alla dessa makthavare funderat igenom saken ordentligt, det är ju en viktig principiell och avgörande fråga i deras jobb.
Framgång i konsten beror på vilka sociala nätverk (och museicheferna är förstås ett sådant) man har. Så här ligger Vilks och hans rondellhund i lä.
Rondellhundarna hamnade först i konstvärldens utkanter. En som drog in dem i konstvärlden var kritikern Mårten Arndtzén genom att kritisera den hårt 2007.
Lars Vilks själv menade att rondellhunden hade ”en udd mot islam”, men att dess huvudsakliga syfte inte religionskritiskt utan vände sig mot konstetablissemanget. Och i den här frågan stod det allmänfinansierade etablissemanget enigt emot. Även det kommersiella. Vilks blev paria i utställningssammanhang.
Under långa tider på senare tid har kollektivt medskapande blev viktigare än produkten i samtidskonstsammanhang. Konsten är vi. Verket blir inget utan vår medverkan, är ett omkväde i Arndtzéns bok. Men det är bara produkten Moderna Museet kritiserar och underkänner. De ser rondellhunden inskränkt som en teckning, inte som en social skulptur. Författaren menar att Moderna Museet o. Co blir gränsvakter för skiljelinjen mellan konst och liv. Och är det nåt dom inte ska vara är det väl det.
Rondellhunden har haft en större politisk betydelse än något annat konstverk i vår tid. Den har både som objekt och företeelse en självklar plats i det gemensamma minne museet skall vara.
Jag minns en numera före detta konstmuseichef som brukade säga att en konstverks kvalitet kan mätas i mängden samtal det sätter igång. Men det var då det.
Arndtzén konkluderar att ”… konstvärldens hantering av rondellhunden – som populistiska rörelser alltid definierar sig emot – ljuger när den säger sig stå för yttrandefrihet och tolerans.”
Kanske är det konstmuseernas öde att nu förvandlas till institutioner för den politiskt korrekta världsbilden. Då blir konsten mer ett socialt rättesnöre än en källa till frihet. Vilken livlös och dödfödd utveckling.
Jag såg min egen delaktighet och skämdes, skriver han. En sån uppriktighet inger respekt, särskilt när han underbygger sin nya och ändrade uppfattning med drygt tvåhundra sidor metodiskt, intelligent, seriöst och uppriktigt undersökande.
” i den här essän, skriver har jag försökt undanröja några av de värsta missförstånden och få fatt i något av det jag menar rondellhunden visar oss, om vi bryter förseglingen. Är du som läser en del av verket? Med nödvändighet. Konsten är vi.”
Den här bokens kloka resonemang har öppnat mina ögon i många viktiga avseenden. Det är en viktig bok, jag rekommenderar alla konstintresserade. Konsten är vi och där ingår även du.
Den här bokens initierade och metodiska argumentering stärker mig i uppfattningen att Vilks verk ska ingå som en viktig del i Moderna Museets samling.
BO BORG
Foto: Mikael Lundblad
Bok: Konsten är vi
Författare: Mårten Arndtzén
Formgivning: Lukas Möllerström
Omslagsbild: Niki de Saint Phalle och Robert Rauchenberg
Förlag: fri tanke
ISBN: 978-94-8952-652-5
BoBorg.se 