Låtskrivarkonsten – Bob Dylan

Ny bok av Bob Dylan!
Klart att en gammal boomer la allt åt sidan. Pang på på direkten. Men det var inte nån större brådska skulle det visa sig.

Bob Dylan fick inte Nobelpriset i Litteratur för sina böcker. Och inte skulle han bli nominerad för nya boken heller. Visst är hans Memoarer del 1 intressant, full av tidsfärg och sympatisk entusiasm. Samma sak med hans nya. Nån stor litteratur är det inte även med de vidaste och mest inkluderande definitioner.

Den nya boken heter i svensk översättning Låtskrivarkonsten. Men knepen att skriva låtar är inte alls vad det handlar om. Möjligen i betydelsen att varje bra låt är ett exempel på att konsten att skriva låtar. I original heter boken The Philosophy of Modern Song. Inte heller det är nån vidare bra titel. För vad det handlar om här är hur Bob Dylan kan fantisera, eller säg filosofera vidare, utifrån några sångtexter som betytt mycket för honom. Och möjligen litet om vad som den speciella sammansmältningen av en sångtext och en melodi gör med orden och helheten. Det handlar om låtar som inspirerat.

Han skriver om 66 sånger som han gillar. Författaren är i åttioåren så hans ungdoms låtar är många från femtiotalet till och med tidigare emellanåt. Så gott som bara manliga artister från USA.
Vad är då det viktiga? ”Det är vad en låt kan säga dig om ditt eget liv”, säger han. Apropå Elvis Costellos Pump it up av alla låtar.

Bob Dylans sätt att analysera, om man nu kan kalla det det, är vidarediktning, att berätta om låtar utifrån en uppsjö av konkretioner som är hans egna. Han undersöker genom att vidaregestalta. Kreativitet fungerar i  låttextsammanhang så att vi försöker fylla i de bitar som saknas. Vi lägger till de bilder som fattas, adderar delar av repliker, avslutar rim och hittar på berättelser, som förklarar det vi inte får veta av låttexten. Vissa låtar blir en startpunkt. Hans metod bygger på och fyller på med de detaljer han tycker behövs.

Inte sällan blir det bra gubbigt. Som när han skriver om Johnnie and Jacks fantastiska låt Poison Love. Den handlar om en kille som fått slut av tjejen. Livet blir komplicerat. Han är förgiftad av hennes kärlek. Men Bob hon har väl i Jesse namn en egen vilja!? Vad skriver då nobelpristagaren om detta: ”Komplexa relationer kostar betydligt mer. Bättre då att gå till en bordell. Det är inte den perfekta kärleken, men den är mindre problematisk”. Är det det som kallas gubbslem, eller har Svenska Akademin ett bättre ord?

Själva konstupplevelsen ligger andra gånger i det som lämnas osagt, menar han med Townes van Zants låt Pancho and Lefty som exempel.

Konst kan uppskattas eller tolkas, men det finns sällan något att förstå. Eller något vare sig explicit eller implicit budskap menar han med många.

Jag kommer att tänka på Todd Schneiders introduktion till en av sina låtar: ”Jag ska inte dela mina uppfattningar med er för att jag tycker de är smarta eller för att jag tror att folk behöver veta dem. Jag ska sjunga dem för att de rimmar.”

Det verkar Bob Dylan också mena fast han inte uttrycker det så skarpt.

”El Paso (av och med Marty Robbins) är den ultimata ”budskapslåten”, men en analys kan bara skrapa litet på ytan. Den är så komplex och samtidigt så enkelt upplagd- det är en berättelse om obeskrivlig skönhet och död.”, menar han. Så kan man se det. Fast jag hör bara en väl berättad cowboyhistoria.

”Men det viktiga är att komma ihåg att de orden skrevs för örat och inte för ögat. Det händer nåt oförklarligt när ord sätts till musik.”, säger han. Och det är förstås det som boken borde handla om.

Sen är boken en blandning av diverse lösa funderingar. Ibland mer än lovligt klyschigt: ”En skiva blir så mycket bättre när du kan tro på den”. Jojo! Och visst måste det vara helt snurrigt när han menar han menar att amrisarna gillar Clashs London Calling för att de tänker på Mississippi. Så puckade är de väl ändå inte.

Visst har han rätt i att vi i Youtubeåldern är fastlåsta i någon annans bildsättning av texterna. Han menar därför att få låtar från videoeran blivit klassiker. Utrymmet för fantasin är borttaget.
Hans huvudpoäng verkar kunna sammanfattas i en anekdot om två människor. Den ena har studerat kontrapunktisk musikteori, den andra gråter när en sorgsen låt spelas. Vem av de två förstår musik bäst?

Nog trodde jag att en nobelpristagare med så lång erfarenhet av låtskrivande skulle ha litet intressantare synpunkter på de låtar han gillar.

Det finns ett Dylancitat för varje tillfälle i livet, sa en av hans profeter back in the Day. Det var då det. Och ur hans låttexter. I den här boken finns det inte mycket att citera.


Bok: Låtskrivarkonsten
Författare: Bob Dylan
Översättning: Sven Lindström
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91- 019954-8

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s