Både och slott och koja kan kallas för bostäder. Med samma logik kan den odlade växtligheten utanför Versailles och täppan vid sommarstugan båda kallas för trädgårdar. Utan att vilja hamna i spetsfundigheter eller hårklyverier vill jag nog mena att det som behandlas i Nationalmuseums utställning och därtill hörande praktkatalog Trädgårdar är mer spektakulära parkanläggningar än odlingslotter. Men det ingår i förutsättningarna. Nationalmuseum har ett strikt överklassperspektiv i sina samlingar. Det begränsar perspektivet. Men det vidgar det på sitts sätt också.
Det handlar här om trädgårdar som konst och som motiv i konsten. Den planerade och tuktade trädgården är inte natur eller naturlig. Den är en kulturprodukt som får blir bärare av stilideal och t ex funktioner som, prestigemarkör, skydd mot väder och insyn och annat. Och många av oss tycker att landskapet blir fulare om det inte ”hålls efter” utan får på naturens eget sätt förslyas och växa igen. I en uppsats i boken betonar man hur det öppnare landskap vi betraktar som naturligt är en kulturprodukt som uppkommit genom att vi hållit betesdjur i stor skala. Så när man i parkerna skulle återskapa det naturliga blev det skapad onaturlighet som fick fylla rollen.
Boken är ett veritabelt praktverk. Många högintressanta och för många av oss nya aspekter på ämnet av mycket initierade experter. Martin Olin skriver t ex i sin essä om det pastorala landskapet hur Claude Lorrain (1604 – 1685) ses som det klassiska landskapsmåleriets förgrundsfigur. Han blev en stilbildare som satte bilden av hur det pastorala landskapet ska se ut. Men man ska inte tro att det är hur landskapet såg ut man ser i hans målningar, de var ”… en noga utvald kombination av många verkliga eller tänkbara enskildheter.” Av hans skisser framgår att det hans ögon såg var av betesdjur förstörda landskap, sanka av jordförstöring och inte befolkade romantiska herdar utan av skrupelfria rövare. Han konstruerade sin idealbild. Det var med Lorraines uppdiktade landskap som modell som t ex engelska jordägare anlade sina parker. Vi har genom hans målningar en tydlig bild av hur landskapet såg ut. Men så såg det alltså aldrig ut.
Boken är imponerande rik på aspekter och ingångar i sitt ämne.
Här finns t ex utförliga redogörelser för mannen bakom Versailles parkanläggning den franske trädgårdsskaparen André Le Nôtre. Han hade ett direkt och indirekt inflytande på t ex Drottningholm via sin elev och protegé Nicodemus Tessin d.y. Författaren Magnus Olausson är dock noga med att påpeka att att beteckna Drottningholm som Stockholms Versailles är orättvisande och han ger många välgrundade och övertygande sakskäl för den uppfattningen.
Hanna Pauli, Frukostdags, Sign. 1887, Olja på duk (t.v.) — Hanna Pauli, Frukostdags, Sign. 1887, Olja på duk (t.h.)
I Versailles och dess park finns ca 2000 skulpturer. ”Platsen speglar på många sätt kungens personlighet och konstnärliga smak.” Det handlar mycket om vurmen för den grekisk-romerska mytologin. Överdådet och den groteska slösaktigheten känns provocerande och förtar intrycket av konstverken.
Magnus Olausson tar upp Gustav den III:s stora intresse för arkitektur och inte minst parkutformning. Han tvekar inte att ge honom epitet Trädgårdskungen. Vi får också se några av de skisser han gjorde, t ex till en engelsk parkanläggning med sjö vid Kinaslott. Ingen möda och inga skattepengar sparades för att få till de här luxuösa parkerna. I ett kapitel redogörs för det besvär och de stora summorman fick lägga ner för att få tag i träd och andra växter man villa ha.
Det är klart att man i ett sånt här sammanhang gör en djupdykning i Paradiset, den första trädgården. Här redovisas många intressanta konstnärliga gestaltningar från olika tider. Och med dem en del idéer om hur den lustgård Gud gjorde åt Adam och Eva såg ut.
Den grekiska provinsen Arkadien fick ofta tjäna som projektionsyta för orörd natur. Måleri av Nicolas Poussin (1594–1665), Claude Lorrain (1604–1682) och Gasper Dughet (1615–1675) kom att bli stilbildande för 200 år framåt. De landskap de skildrade kom också att vara inspiration för anläggande av slottsparker.
Under rubriken Jorden finns ett högintressant avsnitt om all den markberedning som krävdes för att göra de stora parkerna. Naturen skulle göras naturligare genom att skavanker skulle bort och skönheten skulle lyftas fram. Även den mera ”naturliga” engelska parken krävde stora ingrepp och förändringar av naturen. Det blev ohyggliga kostnader för avverkning, dränering, nivellering, sprängning och mycket, mycket annat. Till det kom komplicerade anordningar för att få till de omfattande vattensystem, diken dammar, slussar och pumpar som krävdes, till vattendrag, vattenspeglar, fontäner o sv. I slutet av sextonhundratalet kom vattenledningsrören av järn till och det underlättade mycket. Och man noterar yrkestiteln ”fontänör”. Även här företes massor av skisser och konstruktionsritningar som vi idag mera ser som konstverk. Det här behandlar rejält i boken. Men, som vanligt höll jag på att säga, när det gäller Nationalmuseum, inte ett ord om dem som utförde själva arbetet och deras villkor.
Blommorna då? Om man fortsätter med Versailles som exempel skriver en samtida att parken är ”alltid full av blommor, som man ändrar i krukorna efter varje säsong och man ser vare sig bland dem eller buskar som inte blommar”. Man förstår att här krävdes resurser och trädgårdsmästare.
Julia Beck, Höstdag, Sign. 1883, Olja på duk (t.v) — Interiör från utställningen (t.h.)
Mot slutet kommer intressanta mera konsthistoriska kapitel med anknytning till ämnet. Det handlar om trädgården (och nu handlar det om trädgårdar) som motiv i svenskt sekelskifte och trädgården i modernismens tidevarv. Många av de svenska verken ingår i vår konstkanon.
Av särskilt intresse för mig var Bénédicte Gadys kapitel Att uppfinna modernitetens trädgård. Där presenteras en trädgård av Robert Mallet-Stevens med träd i betong av Jan och Joël Martel och en annan av Achille Duchêne och Henry Brabant. Dessa snart hundra år gamla idéer känns fräscha en dag som denna.
Och som om inte det räckte finns här mycket, mycket annat.
Den här digra luntan på över trehundra sidor är ett äventyr att umgås med. Man kan slå upp den vart som helst och där finns intressanta texter och massor med spännande bilder. Inte minst huvudförfattaren Nationalmuseums samlingschef, docent Magnus Olausson delar oförtröttligt med sig av sitt breda och djupa kunnande.
Den här boken har sått många frön. Jag kommer att återkomma till den ofta. Och jag ser verkligen fram emot att se utställningen på Nationalmuseum.
BO BORG
Foto: Nationalmuseum
Klicka på bilderna om ni vill se den större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Trädgården – konst och natur under sex sekler
Författare: Huvudförfattare Magnus Olausson + avsnitt av många andra experter
Foto: Cecilia Heisser, Viktor Forsell, Linn Ahlgren, Ambrose Hickman, Ann Danielsson, Nationalmuseums Fotoateljé m. fl.
Grafisk Form: Lars Paulsrud
Förlag: Nationalmuseum (utställningskatalog 692)
ISBN: 978-91-7100.920-3
Utställning: Trädgården, Nationalmuseum.
Utställningsperiod: 28 februari 2023 – 7 januari 2024
BoBorg.se 