SVEN-HARRYS NYA MODERNISTUTSTÄLLNING – ”MER ÄN SEVÄRD, OM MAN KAN SÄGA SÅ”
Konsthallen Sven-Harrys nya magnifika utställning (1 april-24 september) med ett drygt hundratal modernistiska, mer eller mindre abstrakta verk från 1920-talet, många aldrig förut utställda offentligt, visades för pressen på fredagen den 1/4 av utställningens mångkunnige curator, konsthistorikern, filmaren och författaren, Anders Wahlgren (Klararivningarnas skildrare).
Han har förberett utställningen i flera år och lyckats låna verk från många olika privata samlingar.
Mest spektakulära är kanske de tre utställda fullt funktionsdugliga Bugattibilarna från 1925 och 1927, två stora och en liten. Skaparen Ettore Bugatti (1881 – 1947) var egentligen skulptör vilket bilarnas formsköna design låter ana.
Bugatti, 1925 (t.v.) – Den lilla Bugattibilen byggde pappa Ettore Bugatti till yngsta sonen 1927 (t.h.)
Den nya tidens tekniska landvinningar som bilar, telefon och radio och andra maskiner gav framtidstro och inspirerande de modernistiska konstnärerna (därav utställningens vid första ögonkastet något kryptiska namn: ”Konst+Maskin – Utmanarna under 1920-talet). Utmaningen gällde dåtidens rådande mer tillbakablickande stilideal.
Camp-Ahla overallen, namnet en sammansättning av ”camping” (20-talets stora fritidsnöje) och Ahlafors Nya Spinneriaktiebolag som tillverkade tyget, ritades av firma Erling Richard, lanserades 1929, och sålde slut på NK. Det var en modernistisk pojkaktig dress för kvinnor som väckte stor uppståndelse när det begav sig.
En av de mer framträdande modernisterna var Otto G Carlsund (1897-1948). När den abstrakta konsten väckte så stort motstånd slutade han måla abstrakt efter Stockholmsutställningen 1930 och 1934 målar han den kubistiska målningen ”Den sista harlekinen”.
Curatorn Anders Wahlgren skriver i katalogen: ”Den innehåller drömmar och minnen. Där finns barndomens ånglok och ett porträtt av en ung flicka, Margareta Frölich, som han senare gifte sig med. Den sista harlekinen är något av ett självporträtt där Carlsund leker med sina olika jag.”
Det var inte lätt för dessa modernister att med sina abstrakta verk vinna publikens och kritikens och ibland inte heller de närståendes gillande.
En som råkade särskilt illa ut var konstnären Vera Meyerson (1903 – 1981) vars öde grep mig alldeles särskilt när Anders Wahlgren berättade om det.
Hon var en av de många svenska konstnärer som åkte ned till Paris på 1920-talet och inspirerades av Fernand Léger som grundat sin konstskola Académie Moderne 1924.
Bara ett fåtal av Vera Meyersons målningar finns bevarade. Hon var dotter i en högborgerlig familj som motsatte sig hennes konstnärskarriär och fick henne att sluta måla.
När hon vid ett tillfälle var intagen för depression på sjukhus under en längre period förstördes alla hennes målningar av föräldrarna. Målningarna hade förvarats i den villa som de sålde.
Ett av Vera Meyersons få återstående verk, oljemålningen ”Mekanisk komposition” från 1925, visas offentligt för första gången på den här utställningen, som ymnigt bjuder på högklassiga verk från den svenska radikala konstscenen för snart hundra år sedan.
Waldemar Lorentzon, (1899 – 1984),
som en tid var förlovad med
Vera Meyerson, målade denna
modernistiska tidsbild
”Saxofon och danspar” 1929
som särskilt tilltalade mig.
LARS EPSTEIN
Foto Lars Epstein
Klicka på bilderna om ni vill se den större. Fungerar ofta hos boborg.se
Konst + Maskin – Utmanarna under 1920-talet
1 april – 24 september 2023
Sven-Harrys konstmuseum
Eastmansvägen 10–12, Stockholm
BoBorg.se 