”När visste du att du älskade mig?
När du lade extra sockerbitar i mitt kaffe!”
Ungefär så låter replikskiftet i en nyckelscen i Det var en gång på Grand Hôtel.
Om maträtt ska bli bra måste det finnas en välavvägd balans mellan grundsmakerna sött, surt, salt, beskt och umami. Samma sak gäller nog för en operett förklädd till musikal. I Det var en gång på Grand Hôtel satsar man ensidigt på sockret. Och saltar det med sirap. Så redan efter en kort stund har ord som rar, gulllig och näpen passerat genom ens sockervaddbombade sinnen. Och på den vägen blir kvällen. Det handlar om kärlek med förhinder. Men man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut hur det går på slutet. Hela historien är totalt förutsebart mys med pys med litet bus emellanåt. Den bortskämda och överlägsna prinsessan blir snäll och undergiven. Och den tuffa tjejen vinner mot fördomarna och gör succé. Vägen dit går i trettiotalsschlagerns och dansens tecken.
Scenografin är stämningsskapande. En vridscen med en centralt placerad trappa gör att man obehindrat kan skifta mellan hotellreceptionen och några andra rum. Ljussättningen stryker under och skapar stämningar på effektfullt sätt.
Man ska nog inte bry sig så mycket om den tramsiga storyn. Det känns bra att huvudrollen är en stark, aktiv, målmedveten och framgångsrik yrkeskvinna. Men så fort hon får en puss av en pigtjusare på slutet så glöms det. Aktörerna gör så fina insatser att man (som tur är) glömmer den snömosiga historien. Man får luta sig tillbaka och njuta av sången, musiken och dansen som sveper förbi som en doft av den gamla goda tiden.
Storyn utspelar sig i en överklasskontext på trettiotalet. Till skillnad från Cabaret som handlar om samma tid, märks här ingenting av oron och turbulensen i det omgivande samhället.
Det är ett pärlband av trallvänliga (och dansanta) schlagers om hjärta och smärta. Jazzen hade gjort sitt intåg och det påverkar både sång och dans. På sätt kommer den här operettkomedin ett steg närmare det som senare blev musikal. Den som gillar sådana schlagers som ibland blir evergreens får sitt lystmäte här.
Och den här uppsättningen har ett gäng sångare som gör den här repertoaren rättvisa och mer till. Bäst gillar jag dansnumren koreograferade par exellence av Magnus Lundgren.
Föreställningen handlar om en tidig version av reality comedy. Celebriteterna ska spela sig själva i en film. Det finns bra scener där filmscener och ”verkligheten” kan ses samtidigt. Det är visuellt och dramaturgiskt effektfullt och ökar intresset.
Kopplar man bort intellektet och låter sig översköljas av glamourfilmens trettiotal känns det som att låta sig smekas av en varm och vänlig sommarvind.
Associationerna går till Fred Astaire och Ginger Rogers svepande dans i skräddarsytt. Men också till buskis och pilsnerfilm, fast med champagne i buteljerna.
Storyn är heldum. Men dubbelproffs som GöteborgsOperan kan göra det bästa av det mesta. Så det här blev en trevlig och underhållande kväll i schlagerns och steppdansens tecken.
Jag känner att jag kanske var fel publik till den här föreställningen. Men det var de flesta i salongen inte, det märktes på de entusiastiska slutapplåderna och inropen.
BO BORG
Foto: Lennart Sjöberg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
GöteborgsOperan
Det var en gång på Grand Hôtel, recensionen avser föreställningen den 12 maj 2023
Musik av Paul Abraham (1892-1960)
Libretto: Alfred Grünewald och Fritz Löhner-Breda, översättning a Gredrik Fischer och Linnea Sjunnesson
Dirigent: Alexander Hansson, Aivis Greters
Regi: Mirja Burlin
Koreografi: Magnus Lundgren
Scenografi och kostymdesign: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Joakim Brink
Ljuddesign: Jonathan Assarsson
Medverkande: Åke Zetterström, Karin Mårtenson Ghods, Anders Wängdahl, Micaela Sjöstedt, David Lundqvist, Lars Hjertner, Ingahlill Wagelin, Natasja Jean -Charles, Åsa Sjöblom, Jacob Andrèas, Tobias Ahlsell, Jonathan Böiers, Sami Yousri, Markus Christensen, scen musiker, ensemble.
Spelperiod: 22 april – 9 juni 2023
BoBorg.se 