JEFF WERNER
Sugen på ett samtidskonstbad? Då är Venedig ett gott val i år. Den 61:a konstbiennalen är mer samtidsinriktad än på länge. Borta är de historiska tillbakablickarna. Bara några enstaka kanoniserade konstnärer är med, som Marcel Duchamp och Beverly Buchanan. Biennalen har för ovanlighetens skull inte heller någon italiensk titel, bara en engelsk: ”In minor keys”. Kanske var den för svåröversatt?
Det kan kanske låta dystert med en utställning som går i moll men betänk då att även dansant musik som Lady Gagas Pokerface huvudsakligen går i giss-moll (G♯ minor). Huvudutställningen är inte heller nedstämd, snarare lågmäld. I en värld där den som skriker högst allt oftare vinner är den tänkt som en plats för mer stillsamma samtal. Och visst, det är mycket som är vackert, en del som är roligt, annat som är sorgligt, men som helhet blir årets biennal rätt monoton. Mycket måleri och skulptur, mycket som är hantverksbaserat och en hel del textila verk, men ovanligt lite foto och video. På en utställning med ett hundratal konstnärer bara i huvudutställningen hade det behövts ett och annat som skriker, om inte annat så för variationen.
Biennalen är som vanligt uppdelad i en huvudutställning och ett antal nationella paviljonger i stadsparken Giardini, i Arsenale och på olika platser i staden. Ett samtidskonstbad innehåller förstås mycket vatten. Många gillade Österrikes performancebaserade utställning med nakna kvinnor i vatten (och andra kroppsvätskor) Florentina Holzingers ”Seaworld Venice”. Den var emellertid stängd som protest mot kriget i Palestina när jag försökte se den. Själv uppskattade jag Polens paviljong med kvinnor och män i baddräkter som uppför ett körverk i en simbassäng tänkt att kommunicera med valar. Kören består av både hörande och döva (och antagligen tillstånd däremellan) som sjunger på engelska och använder det internationella teckenspråket. Resultatet blir vackert, roligt och rörande.
Huvudkuratorn, Koyo Kouoh, som även är aktuell med utställningen When We See Us på Liljevalchs konsthall i Stockholm (öppen till 30 augusti), dog plötsligt i cancer 2025 under arbetet med biennalen. Hon är den första afrikanska kvinnan att få i uppdrag att curatera Venedigbiennalens huvudutställning. Det är möjligt att hennes frånfälle förstärkt mollstämningen, även om kuratorteamet säger sig ha fortsatt arbeta efter hennes initiala planer. Som följd av Kouohs bortgång delades inget Guld-lejon ut för konstnärligt livsverk, som annars är brukligt. Det blev inte heller några priser för bästa paviljong eller bästa konstnär eftersom juryn avgick veckan före öppningen i protest mot att krigförande länder tilläts delta. Juryn syftade främst på Ryssland, Israel och USA som alla har paviljonger på utställningsområdet. Detta är en komplicerad juridisk fråga eftersom de nationella paviljongerna är självstyrande, med nästintill diplomatisk immunitet, och biennalens styrelse inte kan avspisa något land som en gång fått resa en paviljong i utställningsområdet.
Rysslands utställning var för övrigt ett rejält magplask med en kombination av blomsterarrangemang, rejv-party och barhäng. Videor från öppningsdagarna ska enligt uppgift senare visas i fönstren. Låter måttligt skoj. Utanför skedde flera protestaktioner, den mest uppseendeväckande genomförd av Pussy Riot och Femen.
Se: https://youtu.be/Cxl52-1LW_k?si=5uxRa0DVFo1Irxy6
Utanför Israels paviljong skedde också protester, däremot hölls inte några utanför den amerikanska såvitt jag kunde se. Kanske avklingade demonstrationslusten av att dess utställning var så menlös och inte drog någon större publik. USA hade i år frångått den vanliga konkurrensbaserade urvalsprocessen och istället låtit den frilansande curatorn Jeffrey Uslip välja en konstnär som skulle motsvara Trumps direktiv om att visa konst som uttrycker ”amerikanska värden”. Valet föll på den tämligen okände skulptören Alma Allen som gör amorfa, glansiga ting.
Strax bredvid visade Danmark gladporr. Eller rättare sagt en SF-installation om framtida förbättrad spermieproduktion. Vi får se om den resulterar i att det blir fler småbarn på nästa biennal. På årets förhandsvisning var de som vanligt försvinnande få. Utom i Japans paviljong alldeles nära den danska. Den fullständigt myllrade av ”spädbarn” som klättrade, kröp och iklädda fräcka kläder betraktade omgivningen. I bottenvåningen kunde besökarna kvittera ut ett eget barn som de förband sig att sköta om. Det var en rätt märklig syn att se det ofta så reserverade konstfolket bära runt på bebisar som de matade med nappflaska och bytte blöjor på. Utställningen tar sitt avstamp i att konstnären Ei Arakawa-Nash är gay. Tillsammans med sin partner fick han nyligen tvillingar genom äggdonation och surrogatmödraskap. Den fertilitetsindustri som diskuteras i den danska paviljongen tangerar alltså även den japanska.
Ingen svensk konstnär är med i huvudutställningen om inte Carsten Höller, som sedan länge är verksam i Stockholm, ska räknas in. Det är överhuvudtaget rätt få västerländska konstnärer med (omkring en tredjedel) även om många av konstnärerna från Asien, Afrika och Sydamerika är verksamma i konstens metropoler (New York, Los Angeles, London m.fl.). Utöver huvudutställningarna finns ett knappt hundratal nationella paviljonger att besöka samt ett drygt trettiotal parallellutställningar. Jag uttrycker mig medvetet vagt om antalet eftersom konstnärer och utställningar både tillkommit och försvunnit tätt inpå öppningen. Iran ställde till exempel in sin medverkan med kort varsel med anledning av kriget.
Svenska Klara Kristalova ställer ut i den nordiska paviljongen tillsamman med norska Tori Wrånes and finska Benjamin Orlow. Det är en väl sammanhållen utställning curaterad av Anna Mustonen med en touch av nordiskt vemod och folktro. Svensk anknytning har också en av curatorerna bakom den somaliska paviljongen, Mohamed Mire till vardags utställningsproducent på Fotografiska i Stockholm, samt en av de tre deltagande konstnärerna Ayan Farah, som visar infärgade textiler som kongenialt fångar vattenreflexerna i lagunen utanför. Det är första gången Somalia är med på konstbiennalen, liksom även bland andra Vietnam och Qatar.
Qatar gör det storstilat. De har lyckats få en tomt på Giardini efter att ha donerat omkring 50 miljoner euro till staden Venedig. På utställningsområdets mest centrala yta har de uppfört en tillfällig paviljong, rätt lik en större dansbana, men planen är att snart påbörja uppförandet av en permanent utställningsbyggnad.
Den tillfälliga palestinska paviljongen i en biljettkassa ritad av Carlo Scarpa. (t.v) — Två av hundra broderade bilder som ska ingå i den palestinska historieväven. Foto: Jeff Werner.
I bjärt kontrast till Qatar har ett konstnärskollektiv omvandlat en av Carlo Scarpas berömda biljettkiosker vid entrén till Giardini till en tillfällig palestinsk paviljong. Palestina har inte fått någon egen paviljong men på Strada Nuova visas utställningen Gaza – No Words, en drabbande gestaltning av den pågående förstörelsen av Gaza. I ett hundratal broderade scener, utförda av kvinnor på Västbanken, skildras händelser efter 2023. Bilderna utgör det senaste kapitlet i Palestine History Tapestry, en vävnad som skildrar landets historia från stenåldern till nutiden.
Av parallellutställningarna ute på stan är ”Still Joy – From Ukraine into the World” starkast. Den inleds med rejv-scener från Kiev som dramatiskt skär sig emot dem som lajvas i den ryska paviljongen. Här är det ungdomlig lycka och energi som uttrycks, om än mot en mörk bakgrund. Bland de många konstnärer som medverkar i den stora utställningen väcker kanske Zhanna Kadyrova minnen? På förra konstbiennalen visade hon en orgel byggd av ryska missiler från kriget (https://boborg.se/2024/04/25/marinerad-i-samtidskonst-60e-venedigbiennalen/) och hon har även haft en separatutställning på Uppsala konstmuseum 2024. I Palazzo Contarini Polignac i Venedig visar hon nu fotografier av krigets ruiner där ensamma krukväxter fortfarande står kvar bland rasmassorna — växter som konstnären också räddat och tagit med sig till Venedig. Zhanna Kadyrova har också skapat en hjort utformad som origami för en park i Pokrovsk, Donetsk Oblast 2019. Den räddades undan den ryska invasionen 2024 och nu har förflyttats till Venedig. I den ukrainska paviljongen visas videor av dess långa resa på en öppen lastbil och hjorten själv är placerad vid entrén till Giardini.
Venedigbiennalens nya direktör, högernationalisten Pietrangelo Buttafuoco som utsågs av Giorgia Meloni 2024, sade sig vilja se en biennal stämd i lägre frekvenser. Som svar på att juryn avgick förklarade Buttafuoco att i år ska alla som besöker biennalen få vara med och rösta om bästa paviljong och bästa konstnär. Vi får se hur det blir med det. Röstningen pågår till biennalen stänger den 22 november. Men i skrivande stund har redan omkring 70 konstnärer avsagt sig medverkan i omröstningen, eftersom de anser att det går emot juryns intention, så det blir kanske inte många kvar att välja på.
JEFF WERNER
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Biennale Arte 2026
61st International Art Exhibition
Venice, 9.05 – 22.11 2026
boborg.se 