När jag flyttade till Skaraborg för snart 15 år sedan har Henrik Allert varit föremål för mitt intresse. Han var en av få skaraborgskonstnärer som var känd i Östergötland där jag bodde innan. Ja överallt man kommer i konstsverige möts hans namn med respekt.
Han har hittat sitt eget sätt att uttrycka sig. Främst i lera förstås, men också i måleri, grafik och till och med glas. Han har en stil som kan tyckas enkel. Men många har försökt att skildra djuren i lera som Henrik Allert. Men som så ofta är många kallade och få utvalda. Nära skjuter ingen hare.
Han är en produktiv konstnär som ställer ut ofta. Man skulle kunna tro att det skulle nöta ut hans uttryck. Och i teorin skulle det väl kunna vara så. Men hans verk har nästan alltid kraften att falsifiera sådana tankar.
När man står inför en bra Allertskulptur, och det finns många, då känner man att man möter ett allvar och en konstnärlig omsorg som griper och övertygar. Han är rasande skicklig med sitt material, men skickligheten blir aldrig självändamål. Efter alla dessa år och alla dessa skulpturer tycks han fortfarande kunna ladda dem med skaparlust och engagemang.
Hans skulpturer är märkliga. När han häromåret ställde ut på Falbygdens museum i Falköping gjorde han ett projekt som få, om någon, annan konstnär skulle klara av; han placerade sina skulpturer i montrarna tillsammans med de förhistoriska föremål som ingår i museets samling. Och något märkligt inträffade. En brygga, en jämlik kontakt, uppstod mellan hans verk och de tusenåriga artefakterna. Då och nu möttes på lika villkor.
Man har sett så många bra skulpturer av honom genom åren. Fåglar, får, hästar. Och hans märkesmotiv; ett huvud som låter gränsen mellan människa och djur, mellan vardag och mystik suddas ut. De verken hittar till själsliga trakter som få andra når. Konsten lämnar ytan och det dekorativa och blir på allvar.
Här visas bland annat flera små bronsskulpturer. Jag tycker bättre om dem i keramik, då handens närvaro blir mera påtaglig och del av uttrycket. Det ger mer liv i ytorna och de behandlar ljuset på ett annat, varmare sätt.
Samtidigt som han har stora framgångar med sin utställning på Västergötlands museum i Skara hade han i måndags vernissage på en liten utställning hos Götene konstförening. Han visade verk i alla sina tekniker. Oavsett teknik har de det gemensamt att han skildrar hur han ser på naturen. Och det är den blicken som gör hans verk så angelägna.
Det är en blick som förvandlar se till inse.
Henrik Allert har en stor publik. Det var trångt mellan verken i Götene. En utställning med Henrik Allert, stor eller liten har alltid sin publik.
Elisabet Stigsson, Götene Konstförening, invigningssamtalade med Henrik.
Konstnärsvännerna Eva Ström Svensson och Edna Cers var bland de många besökarna.
Henrik i samspråk med Lars-Erik Stigsson, Kollängen
Utställningen var en del av Götene konstförenings Kulturkaféer. Först en konstfilm. Den här gången var det Calle Borgs finstämda film om Henrik Allert. Så Vernissage. Och kvällen avslutades med visunderhållning när Eva Ekhagen sjöng egna visor.
Jag ha recenserat Henrik Allerts stora utställning på Västergötlands museum här på boborg.se. Henrik Allert – Ett konstnärsliv.
Jag har också recenserat utställningen på Götene Konstförening i Nya Lidköpingstidningen.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Götene Konstförening
Kulturkafé
Henrik Allert, skulptur, måleri, grafik
Film av Calle Borg
Musik av Eva Ekhagen
Arrangörer: Götene Konstförening, NBV och Kulturen
BoBorg 