Den här filmen är ett klipp ur den sista tiden av Jan Myrdals liv. Under tiden den spelas in fyller han 92. Han bor i det hus i Varberg som numera inrymmer hans bibliotek om drygt femtiotusen volymer många helt unika och omistliga. Här finns också hans skriftväxling och klipp. Fantastiskt egentligen.
Viktiga finansiärer och tillskyndare på olika sätt har Henning Mankell och inte minst Lasse Diding varit.
Jag Myrdal, den siste store egocentrikern, låter inte det ligga i vägen för utfall ock elakheter.
Den här filmen följer Jan Myrdal och Lasse Diding under en tid. Det är Myrdals sista tid. Han sitter där och skriver med sin enfingersvals och låter sig inte bekommas att städhjälpen arbetar kring honom. Han har i alla år sagt livet handlar om könet och arbeten. Han har ofta talat om att när det är slut med båda är det ingen mening med att fortsätta leva. Och han talar fortfarande om hur enkelt det är att ta livet av sig och att det är ett alternativ för honom när inte könet och skrivandet är i full aktivitet.
I ett av sina många utfall mot Lars Diding säger han till honom att det var synd att Henning Mankell fick den cancer som dödade honom. Det hade varit bättre att det hade varit Lars Diding som hade fått den. Och Diding genmäler med att säga att han kan sponsra en resa för Jan, som så ofta talat om självmord, till självmordkliniken i Schweiz. Det blir inget av med det.
De är söta och såta vänner Myrdal och Diding. Beroende av varandra. De är som två skeppsbrutna som hänger på en planka ute i havet. Och slåss hela tiden.
Myrdal tycker Diding är opålitlig trots hans beundran för Myrdal och allt han gjort för honom. Diding som läst allt Myrdal skrivit med stort, nästan passionerat intresse, tycker att Myrdal är slut som författare. Men som alltid tycker sig Myrdal veta sig ha rätt.
Filmen är fylls av vardagshändelser i de bådas liv. Myrdal får ut sin bok Ett andra anstånd på stort förlag. Är det den Diding avser när han säger att Myrdal inte har något nytt intressant att berätta har han fel. Jag har läst boken och blev tagen av det minutiösa försöket till uppriktighet. Den boken är en klassiker i självbekännelsegenren.
Det är förstås jobbigt att bli gammal. Myrdal verkar klar i tanken på sitt omisskännliga sätt. Men även hans kropp visar ålderstecken. Många av oss får vid äldre år tankar om saker i det förflutna. Gjorde man rätt egentligen i alla lägen. Jan Myrdal tvekar aldrig. Han har som han själv ser det alltid haft och gjort rätt. Detta oavsett om det gäller Mao, om Pol Pot och alla, och det är de flesta, andra samhälleliga och existentiella frågor han formulerat kategoriska åsikter om.
Jag vet inte hur Diding blivit rik. Men han lägger sina pengar på marxistleninistiskt kitsch. Nu, som nybliven pensionär, röker han cigarr och badar i sitt spa. Myrdal är på ålderns höst fattig och lever delvis på Didings välvilja. Den tackar han för med spydigheter och klagomål. Genom sitt liv tycktes han ha en aforism av Artur Lundkvist som sin levnadsregel: ”Kategoriskt imperativ; Såga alltid av den gren du sitter på.”
Man behöver inte dela Myrdals åsikter för att inse vilken betydelse han haft i den svenska samhällsdebatten. Sen blev han gammal och hans åsikter, åtminstone som han formulerade dem, omoderna. Han fick inte ut sina politiska texter. Han förflyttades från debattens centrum till dess periferi. Hans texter var inte på kultursidorna. I ställer blev hans liv med sin unga fru (de skildes 2018) en del av kändisskvallret. Och han deltog. Sånt skulle han inte ha varit nådig mot i sin krafts dagar.
Det är en fin och varm film. Empatisk och intresserad utan nyfiket snokande. Den handlar om Myrdal och Diding. Men också om det obönhörliga åldrandet.
”Om du varken har kärleken eller arbetet, vad fan har du då? Sitta och snurra tummarna och titta på TV?”, säger han i filmen. Nån tumsnurrande TVtittare blev aldrig Jan Myrdal. Han hade kvar kärleken till arbetet in i det sista.
BO BORG
Film: I vänta på Jan Myrdals död
Av: Bo Sjökvist och Bengt Löfgren (bild överst på sidan)
Finns här
BoBorg.se 