Nu har del 3 i Marianne Lindberg De Geers dagboksmaraton kommit ut. Den har fått titeln ”Faktiskt tyvärr”. Varför?
”Det var ett uttryck min dotter Rebecca hade när hon var fem. Då satte hon handen i sidan och sa: Faktiskt tyvärr! Då var det ingen idé att prata med henne. Då hade hon rätt i allt.”
Bra titel i så fall. För den här boken innehåller massor med kategoriska påståenden där Marianne Lindberg De Geer får göra sina statements i stort och smått utan invändningar. Det är ju genrens usp.
Marianne Lindberg De Geer håller stilen från de förra dagböckerna.
Hon är en flitig dagboksskrivare som nu när hon får dem utgivna plitar på. Mer av samma. Dagarna kommer och går. I den här den senaste tegelstenen handlar det om stort och smått, mest smått under tiden november 2021 – oktober 2022. För det mesta händer inget särskilt. Så hon skriver om det.
Efter snart 2000 sidor i de tre dagboksvolymerna träder en person fram. I grunden en person som vill berätta att hon älskar sina barn och barnbarn, handlar kläder nästan tvångsmässigt. Hon har en snäll man som lagar mat och uppmuntrar hennes skrivande och tar ”tuppisar” på dan. Hon kopplar av och kopplar bort med hjälp av fotboll (”Vad skulle jag, som varken dricker vin eller röker, för att lugna mina nerver och flyta bort en stund ur all oro som ständigt bor i mig, om jag inte hade mitt opium fotbollen?”) och serier på TV. Och hon läser mycket. Hon gillar inte pandemin och inte heller Nato det återkommer hon till.
Hennes kommentarer om dagshändelser i samhället och världen har inget speciellt djup eller stringens. Roligare då när hon läser kultursidor och recenserar recensenter. Då passar hon på…
Hon skriver om mycket. Men inte allt: ”Kom på framåt kvällen att jag åtminstone har en sak gemensam med Lars N:s sätt att skriva dagbok. Lundells likaså, och Knausgård om man så vill: vi skriver inte om våra sexliv, om att ligga och allt det där. Onanin vi ägnar oss åt. Fantasierna. De håller vi för oss själva eller låter sådant ta gestalt i låtar, pjäser och romaner.”
Men det är också annat hon skriver litet om ens något om. Vad som vore intressant att veta är hur hon ser på sitt bildkonstskapande. Vilka är hennes bevekelsegrunder och ideal. Har hon någon vision i bildkonsten. Finns det problemställningar där hon sliter med. Det nämns knappt på 2000 sidor. Hon skriver om gallerikontakter och försäljning. Och de enorma mängder grafiska blad hon signerar tills hon får ont i armen. Det borde finnas intressanta tankar och samtal i en familj med två konstnärer som dessutom har Ernst Billgren i trappuppgången. Men inget sånt. När hon överhuvudtaget nämner sin bildkonst handlar det om produktion och pengar.
Hon har intressanta tankar om varför kvinnor sexualiserar sig och sina utseenden för män. Men alla modekläder hon själv hetshandlar!? Klär hon sig dyrt och snyggt bara för sig själv??
Hon nämner då och då att hon haft nytta av sitt utseende. Men det sägs bara i förbigående och inga exempel.
Men hon är mycket upptagen av bilden av sig själv i andras ögon. Hon funderar om den bild media för fram. ”Kanske är det därför jag börjat med dagboksskrivande. För att få syn på om det sätt jag lever stämmer med den mediala bilden av vem jag är.”
Och hon funderar då och då om varför hon inte fått större uppskattning i konstvärlden. ”Ändå är jag nöjd med det jag åstadkommit, har gjort ett par tre verk som är jävligt bra och inte har någon like någonstans. Hade jag varit mindre kritisk mot konstvärlden, kulturvärlden och den manliga hegemonin i konstteorins maktsalar hade jag nått längre ut över vårt lands gränser med mina verk, det vet jag. Det vet etablissemanget också. Gud så trött jag är på alltsammans. Vill bara glömma allt. Jag vet att jag är bra.”
Hon är också litet konkurrenssnål mot sina kvinnliga kollegor. Hon menar att skälet är att hon väntar sig mer av kvinnor som feminister och jämlikhetsivrare. Det finns flera exempel, till exempel i en episod om en utställning och en fin katalog med Marie-Louise Ekman. ”Missunnsamheten pyrde i mig som ett ilsket morrande och det tog timmar av ältande innan jag somnade till slut.”
Det är nåt konstigt med den här typen av dagböcker. Att folk vill skriva dem är en sak. Men publicera dem. Men framför allt undrar jag varför jag och många med mig sträckläser dem. De är guilty pleasure. Och Marianne Linberg De Geer säger ibland något giftigt om en kollega och det livar upp i den dagliga kampen mot stegräknaren. Andra gånger är det inte så kul som när hon tar ära och heder av en konstengagerad gotländska som hyr ut sitt hus och dessutom vill ha kontakt.
Dagböcker av den här typen är lättlästa och det är på nåt vis kravlös läsning. Man behöver inte engagera sig så mycket och gör man det så kommer strax ett fotbollsresultat och skingrar tankarna. Och bladen vänder sig själva, nej jag ska inte skylla ifrån mig; det är förstås jag som ivrigt gör det.
Ändra inte på ett vinnande lag brukar det heta. Så jag killgissar att det om ett år kommer en dagboksvolym till. Och jag gissar att jag kommer att läsa den också.
BO BORG
Här kan du läsa flera recensioner av några aktuella kändisdagböcker:
Bok: Faktiskt tyvärr
Författare: Marianne Lindberg De Geer
Omslag: Bäck Studio
Foto: Rebecca Afzelius
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 978-91-89603-51-6
boborg.se 