Det finns två kulturanordnare som är särskilt bra i våra krokar. Folkets Hus i Lidköping och Liverödland i Götene. Där gör man konventionella arrangemang av god kvalitet och särskilt i Liverödlands fall även de mest okonventionella i bra kvalitet. Det är alltid trevligt och välkomnande hos dessa. Är det nåt särskilt (och det är det ofta) får man nåt att äta eller dricka. Oftast gratis. De här kulturanordnarna gör det kul, opretentiöst och välkomnande med kultur. Tänk om vi fick möta sån här lust och kreativitet på våra kulturinstitutioner!
Jag minns med tacksam glädje det festliga mötet med bubbel i glasen på Folkets Hus i Lidköping med supersopranen Siw Wennerberg, Sivandivan, i egen hög person i samband med premiären av filmen om hennes liv (se vår recension här). Eller jordnötssmörmedsyltochbananmackorna och introduktionen av en ett passionerat Elvisproffs i samband med premiären av filmen Elvis Unleashed (se recension här). Och förstås den suveräna kulturfesten En afton på Luftslottet i höstas på Liverödland i Holmestad. Det var ett topparrangemang både ute och inne som avslutades med hemfångade kräftor (se vår recension här).
I går var det dags igen på Liverödland. Jonas Liveröd hade fixat ett gästspel från Borås Stadsteater som spelade i hans trädgård. Ett tekniskt krav från teatern var att det skulle finnas en scen av specificerad storlek. Det hade fixats genom att man byggt en på ett traktorsläp. Ingenting sitter fast i Liverödland. Att se en föreställning på den grönmålade scenen med ornament i framkant mitt ute i spenaten med tivolilampor och röd korallkornell i bakgrunden är förstås guld. Det blir ett kulturarrangemang med mervärden man bevarar i kärt minne. Och på Liverödlandvis möttes vi av en fin dukat bord med tapas och dryck. Det här är top notch!
Och nu har jag ännu inte kommit till den fina föreställningen som bjöds.
Det var en dramatisering av Annika Norlins novell Barn ur hennes samling Jag ser allt du gör (se vår recension av boken här).
Det är två skådespelare på scen, Elin Bornell, Harriet Ohlsson. De har ingen direkt rekvisita. Men de har några instrument som de spelar på som del i föreläsningen. Det är ingen dialogteater. Det är mera en dramatiserad uppläsning. Inga stora gester och åtbörder. Inga dräkter och ingen rekvisita. Men många andra bra verktyg ur teaterns verktygslåda används på ett smart och verkningsfullt sätt. Det händer saker hela tiden som håller intresset för berättelsen uppe och succesivt ökar det. Berättelsens personer ges karaktärer och berättelsen blir levande på ett sätt som bara bra teater är mäktig.
Den här historien knackar hål på livsdrömmarnas (som ofta blir livslögner) tunna och mycket ömtåliga äggskal. Vi får möta att par och deras två barn. De vill ha bra liv, men har litet olika drömmar om hur det ska vara och hur de olika familjemedlemmarna ska agera i det drömspelet. Frun vill vara regissör och mannen vill nog inte riktigt spela med. Och det klassiska dilemmat uppdagas; det som är trivseltaket för den ena är bara golv för den andra. Frun vill göra alla glada med en idyllisk Pavlova (det är en tårta med grädde, jordgubbar och pistagenötter som garnering och för tankarna till en solig sommardag.). Men så kommer svartalfen och hon tänker; varför är det bara jag som ska göra Pavlova. Och med den tanken kommer harmen. Och med den klarsynen som gör att hon ser att den idealvärld hon vill ska vara deras egentligen inte finns. Konflikt! Och barnen flyr till ett annat rum, tar varandra i hand och flyger därifrån.
Det är ett vardagsdrama. Något litet och undanträngt tränger sig plötsligt fram. Och Pavlovan får en existentiell garnering.
Det är en bra historia. Enkel på ytan, men djup, ja stundtals bråddjup därunder. Annika Norlin är verkligen en mycket bra författare. Dels av sångtexter till sin inkarnation i musikvärlden Säkert. Hon vann mycket välförtjänt Sveriges Radios novellpris 2019. Hon har verkligen språket. Ett korthugget norrländskt idiom där enstaka ord säger mer än många. Elin Bornell, Harriet Ohlsson gav berättelsen liv och märg på ett sätt som är kongenialt med Annika Norlins hemmingwayska. Inga stora yttre åthävor. Liksom Annika Norlins text förde de oss till det väsentliga, Deras musikaliska vinjetter och saxofoninslag gjorde sitt till. Vardagen blev dramatisk och betydelsebärande mitt i det välbekant vardagliga med fredagsrödvin och popcorn till barnen. Jag tyckte mycket om den här föreställningen och har tänkt på den, både dess form och dess innehåll, efteråt.
Det känns som jag vill braapå; bra text, bra framförande och bra arrangemang. En kväll att minnas. Sånt fixar Jonas Liveröd på Liverödland. Igen och igen!
BO BORG
Foto: Bo Borg
LIVERÖDLAND
Ågårdskvarn 4, Holmestad, Götene den 14 maj 2021
Varför är det bara jag som gör Pavlova i den här familjen
En pjäs byggd på novellen Barn av Annika Norlin
Ensemble: Elin Bornell, Harriet Ohlsson
Producerad av Borås Stadsteater
Publik: fullsatt förstås (max 8 i publiken i enlighet med gällande coronarestriktioner)
BoBorg.se 